OK, jag skrev precis ett inlägg på min iPhone (är ju så sjukt nöjd med att man kan blogga från den) och när jag publicerar det så är all text borta!! DÖDEN. Nu är det antiklimax, man har ju skrivit något för att man ville berätta det, men vem pallar skriva den en gång till?!

Nej jag måste nog ändå försöka få till en liten sammanfattning.

Vad jag ville berätta för er är att den här veckan har familjen Kenne-Åström delat sig. Det är väl i och för sig inte helt ovanligt, men formationen är lite mer ovanlig… Efter att jag trots ENORM LYCKA över att Daniel var här i helgen haft en riktig bottennotering vad gäller mitt mående fattade Daniel beslutet att jag behöver mer vila. Således tog han med sig Alma till Älmhult för en vecka där han blandar jobb med lite ledig tid.

Återhämtningen har ju tyvärr inte gått så fort som vi hoppats på och det stora problemet är att jag i princip inte får i mig någon annat mat är flytande föda. Det är som om min kropp har ställt in sig på att det är onormalt att äta. Det är en helt sjuk känsla och jag vill inget hellre än att få njuta av lite mat och den energin som den ger! Smärtan är ju delvis ett problem, men den kan jag delvis hantera men det faktum att munnen är torr, maten knappt smakar något och att det känns så konstigt att äta, det har blivit ett riktigt spöke. Således är det nu fullt krig mellan mig och matspöket denna veckan. Det var direkt nödvändigt att få en liten paus från min lilla älskling för att kunna klara av detta, därav rubriken nödvändig längtan.

 

Jag fick dock en härlig rapport från farmor Ingrid igår där hon berättade om en överlycklig liten tjej som varit ute i timmar och gjort snögubbe och snölykta och dessutom hälsat på både hos hönsen och kossorna. Med tanke på att hon läser sina djurböcker gärna 15 gånger om dagen så tror jag att hon befann sig i paradiset igår! Det värmde i alla fall mitt mammahjärta att höra om det…

 

Jag hade skrivit några väl valda till er i förra inlägget men nu känns det inte riktigt som jag får till det igen. Det jag ville säga var i alla fall något om att jag är jätteglad för ert stöd men samtidigt ledsen att jag inte orkar följa upp era många hälsningar till mig. Men låt oss hoppas hoppas hoppas att tid och framför allt energi snart kommer åter och oj vad jag ska skicka meddelanden, skriva på bloggar, smsa, ringa och umgås med er!!! Håll ut, jag måste bara kriga lite till, sen är jag tillbaka.

 

Det enda som inte försvann i förra inlägget var dessa två bilderna på Alma. Det tolkar jag som ett tecken att det när mycket viktigt att ni nu får se vad som kan hända på ett år…  Från världens sötaste bebis till världens sötaste lilla tjej.;-) Ja, det tycker vi som är part i målet i alla fall.

 

Ha det så bra allihopa. V hörs och ses!

 

KRAM, Anna