Ja det är ju vad jag snart kan lägga till handlingarna ytterligare en gång. Sammanfattningsvis kan jag nog säga att runda nummer 4 var något lindrigare då dalarna med illamående inte var riktigt lika djupa som förra gången. Tack för det. Inte utan att det är en ganska krävande vecka ändå, på många sätt, och för er som är nyfikna tänkte jag berätta lite om hur jag har det var tredje vecka.

På måndagsförmiddagen börjar uppladdningen här hemma. Jag gosar lite extra med Alma, även om det kanske egentligen gör lite extra ont när man vet att man snart ska lämna henne, och fixar med saker som (alltid?) behövs fixas med här hemma. Innan jag åker unnar mig alltid en riktigt långdusch väl medveten om att sladdar och illamående kommer göra just detta till en omöjlighet de närmsta dagarna. Vi ett-tiden lämnar jag lägenheten och även om jag vet att Alma har det fantastiskt bra med mamma är det absolut jobbigaste med hela dagen. Ni som känner mig vet att avsked verkligen inte är min starka sida och att pussa Alma hej då är det värsta som finns.

När jag kommer till sjukhuset blir jag alltid trevligt bemött. Sköterskor gör diverse kontroller och läkare gör sina innan själva behandlingen startar. Vi har laborerat med flertalet olika mediciner för att försöka lindra mitt illamående och med facit i hand från denna omgången så tror – verkligen hoppas hoppas – jag att vi kanske har hittat något som fungerar ganska bra. När läkarna har gett klarttecken sticker man mig i ”min port” med en stygg (!!) nål – som tur är känns det inget – och en coctail av medicament släpps in i min kropp. Först är det 2 x 3 h med förberedande vätska, samtidigt kopplas det ena cellgiftet på, sen är det 1 h med det andra cellgiftet, sen är det 2 x 4 h med vanligt vätskedropp och sist avslutar man med 4 h med något dropp som är stärkande för skelettet. Hej och hå, lagom till lunch dagen efter brukar jag vara färdig för avfärd, således mer störd nattsömn här än när Alma var liten och åt ofta! Det känns inte alls obehagligt när jag får de olika droppen men ungefär 12 h efter allt har startat börjar illamåendet komma…

Resan hem är ofta lite av en pärs. Daniel är ju med mig och det är jätteskönt. Vi väljer att åka metro, då det faktiskt går fortare än om vi tar taxi, men att trängas, och ibland inte kunna sitta ner, i tunnelbanan är inget vidare. När jag kommer hem trotsar jag alltid illamåendet en stund för att gosa med Alma. Tänk att man kan sakna någon så mycket efter bara ett dygn! Ganska snabbt parkerar jag dock i sängen. Nu börjar kampen mot illamåendet. Jag får som sagt flera olika mediciner men jag måste nog ändå säga att den bästa medicinen är kanske ändå att försöka få i mig mat. Är dock övertygad om att ni alla förstår att när man mår mer illa än vid den värsta magsjukan, ja, då är det inte så lätt att äta… Jag har dock insett att jag inte bara är väldigt stark utan också jäkligt envis så äter det gör jag! Allra bäst går smoothies, special k med mjölk, fiskpinnar med potatismos och melonbitar. Haha vilken knepig kost eller hur? Men som sagt, allt man bara kan tänka sig äta, det äter man.

Nu följer några dygn när jag bara vill få tiden att gå. Det är dock inte så himla lätt då jag bla har svårt att sova pga de mediciner jag får. Jag har helt obefintlig koncentrationsförmåga (sjuk känsla!) vilket kan göra ett telefonsamtal eller ett sms till en övermäktig uppgift. Att läsa går absolut inte och jag har försökt se på film men det har inte gått så bra det heller. De bästa stunderna på dagen är när Alma kommer in och leker lite vid sidan om mig i sängen.

Torsdagen ser jag som första dagen ”på väg tillbaka”. Då duschar jag. Till varje pris ska jag duscha. Det är som sagt inte lätt när man mår som man gör och dessutom har sladdar kors och tvärs, men en halvdan dusch får jag till. Lite nya lakan i sängen och livet känns lite enklare.
Nästa milstolpe är fredagseftermiddagen. Då kommer en sköterska hem och kopplar bort cellgiftet. Jag mår ALLTID bättre så fort de tagit bort det där – det är en sån befrielse! Faktum är att det inte är det cellgiftet jag mår dåligt av (utan det är det jag får i en timme på sjukhuset), men den psykologiska aspekten är väldigt tydlig! Under fredagen brukar också illamåendet lätta. Från att ha varit konstant så kommer det och går och med det får jag både kraft och ork att göra allt mer. Att få spendera tid med Alma och Daniel, om han inte jobbar, är egentligen det enda jag vill och det är så härligt när man känner att stunderna med dem blir längre och längre.

Under helgen som följer slutar jag helt med medicinerna. Jag får då försöka hålla illamåendet i schack med mat och vila. Det går bra ibland men ibland tar man sig lite vatten över huvudet, man vill ju så gärna att allt ska vara som vanligt och man ska orka göra det man vill! Dock är vetskapen om att jag blir piggare och starkare och mindre illamående för varje dag som går så härlig!

Så, ungefär så ser min (vår) vecka med cellgifter ut. Det är inget vidare men det gäller att fokusera på målet och då klarar man betydligt mer än man tror! Nu väntar ju veckor av återhämtning och ”normalt liv” och det ser jag (vi) så klart fram emot. Den här gången har vi dessutom fått ”en vecka extra” då vi fått klartecken att få åka till Sverige och träffa nära och kära och vara med på Martin och Malins bröllop! Det går ju knappt att beskriva med ord hur mycket vi ser fram emot detta!

Ha det så fint allihopa och nästa gång lovar jag att skriva om allt mysigt vi gör här i vårt sommarvarma Paris!

STOR KRAM,

Anna