Såhär kasst kan man må (men jag hoppas att ingen ska behöva göra det igen, någonsin).

Jag har igen under en lite längre period funderat på ett blogginlägg som jag inte riktigt varit säker på om jag skulle publicera eller inte. Det är dels ett sådant som både är ganska jobbigt att skriva och att läsa, men också ett sådant som jag är rädd att ni ska feltolka som ”gnälligt och negativt”. Samtidigt så känner jag att jag på ett vis kanske har ”hållit masken” lite väl bra och att det nu är ganska svårt för er att förstå vad jag går igenom. Det kan bland annat resultera i kommentarer och dylikt som verkligen är tuffa för mig att höra.  Det är dags för lite brutal ärlighet igen tror jag.

Det är fredag kväll här i Paris, ja på många andra ställen med, och jag tror att många nog tycker att det är en av veckans höjdpunkter. De flesta ”firar” nog gärna med lite extra god mat och kanske något gott att dricka. Jag kan säga att för närvarande är stunder som dessa några av de allra värsta i denna mardrömmen jag alla redan befinner mig i. Äta gott… Ja, det är väl 7 veckor sen nu sen jag kunde äta normalt. De senaste  4 veckorna har jag endast kunnat få i mig lite flytande föda, och då pratar vi vidriga näringsdrycker, ett par dl per dag. Det är ett krig med både fysisk och psykisk smärta när dessa få cl ska ner. Om jag är hungrig? Ja, hela tiden. Om jag är orkeslös? Ja, jag har aldrig upplevt något liknande. Fullständigt uttorkad och utsvulten. Om jag kämpar på? Ja, det kan ni ge er på, men jag lever i ett helvete. Förra veckan var jag inlagd för att få hjälp med näring och smärtlindring. Det hjälpte lite grand (med sondmatning och morfinpump) men summasummarum vet jag inte om jag tycker att de positiva aspekterna väger upp de negativa… Att var 6 dagar hemifrån Alma och Daniel är tortyr för mig och i en miljö som är väldigt negativ och ”tung” . Att i måndags få ta de två sista omgångarna (av 35) strålning och sen få åka hem var helt underbart. Vi är dock inte riktigt framme.

Min dag är fortsatt ett krig fyllt av alldeles för mycket smärta och orkeslöshet. Jag kämpar med allt vad jag kan för att få i mig lite näring, för att hindra viktnedgången och för att överhuvudtaget orka gå upp. Jag sover mellan 10-12 h på natten och ofta 2 h både på fm och em. Så fort jag känner att jag har lite energi så prioriteras Alma. Hon är fortsatt helt fantastisk vår lilla tjej och hon gör mig stark. Ni är många som kommer med hälsningar och hejarop och som försöker ringa, i all välmening vet jag, men just nu finns det i princip ingen energi för mig att kommunicera med er tvåvägs. Jag kan skriva några rader på facebook när det passar, eller här på bloggen, men mer än så är övermäktigt just nu. Jag tycker själv att det låter helt absurt, men det går inte att hålla all kontakt just nu. Sen är det ju en del annat också, vad svarar man på frågan hur mår du? Eller, känner du dig lite bättre nu? Har ni gjort något roligt på sistone? Det här är ju helt normala frågor som jag gladeligen svarar ärligt på i vanliga fall men just nu… Varken ni eller jag vill höra de svaren.

Men finns det ingen ljusning i tunneln då. Jo, det är väl klart att det finns! Även om jag låter negativ nu så anser jag mig vara duktig på att se det positiva. Och det mina vänner är att strålbehandlingen är ÖVER nu. Förväntat är att mina sår i munnen och halsen ska börja läka om ett par veckor, dvs SNART blir det BÄTTRE. Alltså, inget blir sämre just nu. Botten är liksom nådd.

Jag hoppas att ingen av er tycker att jag är en otacksam typ nu, jag är ju SÅ glad och tacksam för ert stöd. Det största syftet med denna texten var liksom att försöka fyrtydliga hur jag faktiskt har det och förklara varför jag inte klarar av att höra av mig just nu. Lovar att ni ska bli de första att veta när jag känner mig liiiiite bättre igen. Can’t wait for that moment.

Hoppas ni får en härlig helg allihopa, glömt inte bort att njuta av stort och smått. Jag ser fram emot en helg med min stora älskling hemma och kanske kanske kan jag snart få skriva ovan nämnda inlägg.

KRAM till er,

Anna