Imorgon är det dags.
Imorgon börjar det.
Nästa fas i det här jäkla kriget.
Strålning.
Läskigt.
Men jag är redo.
Jag är redo att ta den här fighten också. Redo att stå ut med att åka till sjukhuset varje dag, att stå ut biverkningar, redo att lägga in nästa växel. Det är väl tyvärr inte riktigt så att jag kommer att bli helt frisk av det här men jag kommer definitivt att bli FRISKARE. Nu ska tumörerna bakom näsan och på halsen bort!

Med tanke på förväntade biverkningar har jag delvis den senaste tiden haft en känsla av att "jag måste göra vissa saker innan strålningen börjar". Det har varit ganska deprimerande och på ett vis stressande att tänka så. Därför har jag de senaste dagarna verkligen försökt tänka tvärtom. Visst jag kommer att få en del bestående biverkningar och vissa saker blir inte det samma, men jag ska ju bli friskare och det är ju bättre än allt annat! Det är inte så lätt alla gånger, men man måste verkligen försöka tänka positivt, annars går det inte.

Jag har således som vanligt njutit av att umgås med mina älsklingar i helgen. Vädret här i Paris har minst sagt varit växlande men om vi börjar med lördagen så bjöd den ju på 30-gradig värme och strålande sol! Vi styrde således stegen mot härliga Montmatre för en lunch tillsammans med en kollega och även kär vän. På lunchen blev det kaffe och vi hängde således kvar halva dagen. Alma samarbetade som vanligt med sina föräldrar så när det blev dags för hemfärd tog hon sin eftermiddagslur och vi fick en härlig promenad hemåt som toppades med en liten glass på slutet också! Kvällens kalla Chablis smakade extra gott denna varma septemberkväll...

Växlande väder var det ja, idag har vi haft "kallt", bara 20 grader (!) och regnskurar. Vi hade sen tidigare beslutat oss för att göra Alma lycklig genom ytterligare ett besök i simhallen. Själv såg jag ju också fram emot att göra detta utan cellgift i kroppen och illamåendet hängande över mig! Sagt och gjort och lyckan var gjord för vår lilla älskling! Ja, faktiskt för oss med för det finns ju inte mycket som slår att se ens barn vara så där glada, eller hur? När vi var färdiga beslutade vi oss för att hoppa över bussen och trots lite småstänk från ovan promenera hem (det tar 20-30 min). Det komiska var att jag imorse kollade min väderapp och sa till Daniel att "vid 3 ser det ut som det ska komma en rejäl skur" och ni kan ju gissa vad klockan var när vi gick hem... och ni kan ju gissa vilket väder vi fick... och ni kan säkert ana hur vi såg ut när vi kom hem... Haha, som tur är är ju regn "bara lite vatten"!

Det tog nog på krafterna att bada för Almas lilla eftermiddagslur blev nästan 2 h lång. Detta verkar vara något Daniel får betala ett pris för nu när han försöker lägga Alma... Under tiden jag skrivit detta har jag hört diverse glada rop från sovrummet. En annan kan ju inte låta bli att tycka det låter urgulligt men jag vet inte om Daniel delar min åsikt...

Jaja lilla älsklingen somnar nog snart och då blir det till att ladda det där lilla extra genom att ha en mysig söndagskväll. Imorgon 10.50 plockar jag upp striden igen. Då tar jag första dosen. Då kan ni tänka på mig om ni vill.

Idag var kameran inte framme i sinhallen men Alma bjussar ändå på två badbilder, fast de är ifrån i somras.



KRAM TILL ER ALLA FRÅN OSS!