Ja ni, vet inte om detta är en idealisk tid att skriva detta inlägg med tanke på vilken förmiddag jag haft, men nu är det så att Alma sover och jag har därmed chans att sitta vid datorn några minuter.

Jag vill börja med att säga TUSEN TACK för alla kommentarer och hejarop vi får här på bloggen. Skulle egntligen ha skrivit det sist men glömde av det. Jag blir verkligen innerligt glad, varje ord hjälper det lovar jag. Så tack.

Så till veckan som passerat...
Överskriften sammanfattar det hela men det är kanske på sin plats med lite förklaring.
Första veckan av strålning är avklarad. Check. Känns väldigt skönt att kunna börja räkna ned dessa doser ska ni veta. Själva behandlingen är inte så himla jobbig. Visst, jag måste ha en mask på mig som de sen spänner fast i en brits så att jag ska ligger precis still på en exakt position, men detta varar trots allt "bara" 10 minuter. Än så länge gör det inte ont. Men vad är det som är jobbigt då? Jo, som väntat det faktum att man måste vara på sjukhuset varje dag. I den där miljön. Men väggar runt omkring sig som det banne mig är död i. Men andra patienter (jag vet jag är lika sjuk som dem och det är lite orättvist att tycka såhär) runt omkring mig som är så sjuka. Fy f-n. Jag har delvis löst detta med att undvika väntrummet och istället vänta i korridoren med musik i öronen för att undvika att höra allt man pratar om. Känner mig lite som en trotsig tonåring men å andra sidan gör det detta lite mer uthärdligt. Det går åt energi till detta ska ni veta.

Fruktade korridorer...


...och läskigt väntrum


Tyvärr var dessutom förra veckan en riktig praktvecka när det gäller administrativa käftsmällar också. Det var papper som var fel, taxibilar som var försenade, taxiresor som inte gick att boka och allt för många möten med väldigt otrevliga personer. Detta är tufft att tackla just nu. När fredagens sista behandling så var färdig vid 19.45 så kände jag verkligen att nu var det dags att vända den här bergochdalbanan uppåt med hjälp av en härlig helg, och tack och lov så blev det det också.

Vi startade lördagen med familjemys, lång frukost och Melodikrysset. Det gillar familjen Kenne-Åström :-). På eftermiddagen var det dags för mig att äntligen (ingen annan än mig själv att skylla!) inkassera min julklapp (!!!), en spabehandling. Således blev jag skrubbad och masserad och ompysslad ett par timmar... Ljuvligt var ordet! Lördagen avslutades sedan med en härlig middag tillsammans med många stora och små vänner. Så himla gott, kul och mysigt men jag tror jag och Alma var ungefär lika trötta när vi kom hem vid tiotiden...

Söndagen blev också lagom lugn och härlig. Lite fix och trix här hemma på förmiddagen och sen blev det pannkakspremiär för Alma till lunch! Nu råkar det ju vara så att hennes pappa gör världens godaste pannkakor så jag var ju aldrig orolig att det inte skulle gå hem, men oj så gott hon tyckte att det var!



Efter lunchen begav sig lilla familjen ut för att testa en ny lekplats. Glatt överraskade blev vi av att man i området hade "Familjedag" med musik, uppträdande av olika slag, massa kul för barn och lite loppis också. Resultatet av detta blev att Alma vips var försedd med en trehjuling och lite nya leksaker och dessutom fylld av nya spännande intryck! Vi skrattade gott åt vår nyfikna lilla tjej som charmade de flesta runt omkring sig!




Vår sötaste lilla älskling

Söndagen avslutades med en god middag och jag kände mig trots allt ganska laddad inför den kommande veckan.

Tror klockan var ungefär halv 9 imorse när jag skickade sms till Daniel och skrev att det skulle bli en bra dag. Taxin stod och väntade och solen sken när jag åkte genom vackra Paris. Ungefär en halvtimme senare var det dags att åka nedåt i bergochdalbanan igen. För en småsak kan tyckas men för mig är det inte det. Kommer till sjukhuset och där är det konstigt lugn. Efter en stund kommer en läkare fram och undrar vad jag väntar på. Då visar det sig att de skrivit fel tid (09.00) på mitt kort och att jag egentligen ska vara där 13.30... Tur har jag också denna dag för det är nämligen så att man har driftstopp på strålningsmaskinen och tar inga patienter förrän tidigast 11.00... Underbart. av två dåliga alternativ, stanna eller åka fram och tillbaka så väljer jag det första. Jag har alltså 2,5 h i den miljön som jag avskyr allra mest. Om jag kan gå ut, ja det är klart att jag gör det men det här strulet tar så mycket energi att man har svårt att njuta av en egentligen ganska vacker höstdag i Paris och en ganska god kopp kaffe och många gulliga hejarop på telefonen... Som jag började, jag kanske skulle väntat lite till med det här inlägget för jag är ju som ni förstår ganska låg nu, men alla säger ju å andra sidan att det är terapeftiskt att skriva av sig... Så, voila, har fick ni en dos av min bergochdalbana. Phu, nu går det väl uppåt igen va? Jag vet faktiskt att det gör det för så fort lilla älsklingen har vaknat så ska vi ut och leka med sötaste familjen Ehn - och det får alltid både mig och Alma på bästa humör!

Detta blev ett snabbt och spontant inlägg. Inga planerade formuleringar. Tack för att ni orkar lyssna och för ert stöd. Det betyder jättemycket. Nu krigar jag vidare och så hoppas jag som sagt att det går lite mer uppåt snart.

STOR KRAM till er alla!