Tuffa tag

Under en tid har jag nu burit på en del tankar och känslor som jag inte riktigt vetat om jag skulle skriva om här på bloggen eller inte. Som ni kanske kan ana är det ju inte de mest positiva och roliga tankarna och bla därför har jag funderat på om jag ska skriva om dem eller ej. Dels är det kanske inte världens roligaste läsning och dels är det inte alltid så kul att sätta ord på dessa tankar heller. Många av er känner ju till, och förstår delvis, vad jag går igenom och jag tror inte egentligen jag har något behov av att berätta för alla, samtidigt är det något som liksom hänger över mig. Låter konstigt jag vet, men jag känner på något vis att jag liksom inte kan fortsätta att bara skriva om allt kul och underbart om jag inte får berätta lite om det tuffa också. Jag har inte planerat detta inlägg utan jag skriver bara vad som hoppar upp i huvudet, kanske blir det lite förvirrat men jag tror ändå att det blir bra (för mig i alla fall) att få det nedskrivet.

 

Sommaren i Sverige var som många av er vet underbar för oss. Vi fick träffa nära och kära, vara tillsammans hela vår lilla familj och ”slippa” storstaden för en tid. Det var verkligen härligt. Det var ju meningen att jag skulle få en lite lättare behandling i Sverige men nu med facit i hand vet vi ju att det inte blev så. Mina blodvärden var (väntat?) för låga och jag fick snällt bara avvakta och hoppas på att det skulle bli bättre. Här började en ganska tuff bergochdalbana för mig.

 

För att ”klara av” behandlingarna måste man ”ladda upp”, inte minst mentalt. Detta gjorde jag således som vanligt inför planerade omgångar i Sverige men varje gång fick jag ett ganska sent besked att det inte skulle bli av. Antiklimax. Luften går liksom ur en. Visst, det är ju jätteskönt att slippa må illa och vara helt slut men samtidigt vet jag ju att cancern finns där inne och jag vill bara attackera den! Sista försöket till behandling skulle vara den 17 augusti, dagen efter Almas födelsedag som ju i sig var en hög topp. Då blev dyket ännu djupare tyckte jag då läkarna i Sverige till slut kom fram till att det ”nog skulle kunna gå att ge mig lite behandling” även om mina värden var låga, medans min läkare i Frankrike sa nej. Jag är väldigt trygg med min läkare här och litar på att han fattar de rätta besluten men ni kan säkert förstå att man brottades med en del jobbiga tankar här med.

 

Sedan tidigare var nya utvärderande scans bokade till den 22 och 24 augusti. Jag minns så väl mitt första möte med min psykolog på sjukhuset, precis när jag fått diagnosen, så pratade vi om vad jag nu skulle stå inför. Hon sa att några av de allra tuffaste tiderna kommer att vara kring undersökningarna och nu efter att jag har gjort några av dessa kan jag verkligen meddela att hon har rätt. Man är så sjukt rädd och orolig. Man känner alla möjliga symtom och förbereder sig på det allra värsta. Dessa riktiga djupdykningar började jag med ungefär två veckor innan de olika undersökningarna och botten nåddes väl precis innan jag fick de definitiva beskeden av min läkare förra fredagen.

 

Det skulle ju visa sig att min oro för vad som finns i min kropp inte varit helt obefogad. 6 veckor utan behandling hade inneburit viss tillväxt på halsen. Detta påstår de olika läkarna dock vara väntat, men det är ju lika läskigt för det. Emellertid så är det just dessa tumörer som nu ska eliminera med hjälp av strålningen. Således tycker jag ändå att jag kan se fram emot dessa tuffa veckor som ska börja nu den 13 september.

 

Jag tror de flesta av er redan förstått att jag gått igenom en väldigt tuff period, men detta är alltså några av anledningarna. Just rädslan är verkligen något jag gärna skulle slippa. Tyvärr är den ju oundviklig, det handlar ju om min existens i ett liv som jag älskar, men jag hoppas att det nu ska komma en period där den tar mindre plats. Jag är ju bra på att vara positiv och fokusera på bra saker så jag hoppas så att de tankarna ska kunna ”putta bort” de jobbiga. Jag vill tillbaka i ”fightingmode” där jag liksom har energi att kriga när det behövs och njuta resten av tiden. Med hjälp av min egen styrka, min underbara familj och alla ni alla andra fantastiska människor som hjälper mig så ska det bara gå! Jag kommer aldrig att ge mig.

 

Jaha hörre ni, det här blev ganska jobbigt för mig att skriva, och kanske lite jobbigt för en del av er att läsa, men jag tror ändå att det var bra att det kom på pränt. Nästa inlägg kommer definitivt att fokusera på mer positiva upplevelser, igår gjorde Alma simhallspremiär här i Paris och det var ren och skär lycka för oss alla tre! Vi återkommer snart med bilder så ska ni få se för er själva.

 

STOR KRAM till er alla och tack för allt stöd jag får. Det betyder jättemycket.

Anna

 

Avslutar med en härlig bild som Mille tog i somras, vi lever ju på hoppet eller hur?!


Kommentarer
Postat av: Stina/Andreas

Åh Anna, både Andreas och jag har länge velat skriva en liten rad eller två här men har inte riktigt hittat de rätta orden...Detta inlägg väcker så många tankar som är svåra att ta och sätta ord på. Rädsla och ångest lurar ofta våra viljestarka och fokusinriktade tankar som vi har i hjärnan. Men ur rädsla och ångest kommer också styrka tror jag. Andreas säger att den inre kraften och fighterkänslan finns där lika starkt även fast det kanske inte alltid känns så! För vår medfödda överlevnadsinstinkt finns i oss och vinner över tankarnas djupa hål! Många varma tankar till er, Stina 0 Andreas

2011-09-04 @ 12:52:43
Postat av: Emma S

Anna, önskar så att jag kunde bära en del av din börda. Du finns i mina tankar allt som oftast och jag vet att du kommer att hitta styrkan igen - du har den i dig, glöm aldrig det! många många kramar ifrån Läckeby

2011-09-04 @ 20:30:48
Postat av: Anna i Kalmar

Bara skriv Anna... Känner med dig inför dina undersökningar och vet hur tankarna går. Genom att du skriver delar du det hemska med oss och dina vänner, din familj, dina nära och kära får möjlighet att hjälpa dig på vägen. Du är stark Anna du fixar det här.

2011-09-04 @ 21:27:24
Postat av: Carina B i Kalmar

Anna, saknar ord. Tårar.

Kämpa kämpa kämpa, vi är många som tänker på dig och skickar styrkevibbar märkta med Anna ut i universum.

Du är i mina tankar.

Kram

2011-09-05 @ 09:07:59
Postat av: Emma

Underbara Anna... Tänker på dig och känner såå med dig!



Stor stor stor kraaaaaam!

2011-09-05 @ 22:43:04
Postat av: Elisabeth Lantz Johansson

Hej Anna

Jag vill bara peppa dig så gått det går, jag vet att du har en enorm vilja kämpa kämpa på.

Du fixar det.

Stor kram till dig och din underbara tös och man.

Varma hälsningar Elisabeth från Gotland

2011-09-06 @ 13:07:36
Postat av: Mille

Annis, Annis min söta Annis!



Har läst detta inlägg många gånger! Fint skrivit gumman.



Du är stark. Men det är ok att vara svag ibland och det är ok att skriva att man är rädd. Det vore konstigt annars. Bara fortsätt att skriv, så dina tankar, din oro och allt det där hemska kommer ur dig!



Du kommer fixa detta, men som vi tyvärr vet, kommer det bli en berg-o-dalbana till målet - men vi kommer hjälpa dig dit!

Snart kommer jag personligen över och peppar dig!



"Life is a rollercoaster, you just gotta ride it"...som vi så vackert sjöng i din lilla Mini-bil för många herrans år sedan. Lyckligt ovetandes... men viljan, glöden ,styrkan och kärleken finns kvar.



Kämpa på, du fixar detta sötis!



Styrkekramar



Mille

2011-09-06 @ 20:06:10
Postat av: Kajsa

Hej, tänkte att Anna har säkert en blog eftersom familjen inte bor i Sverige, och där fanns du. Tänker på er massor och jag är så tacksam för att jag vet vilken stark själ du är och hur viktigt det är att ha styrka, men för att hämta styrka kommer svagheten ibland. Du kommer att bli nittiofem, av hela mitt hjärta är jag djupt övertygad om det, du kommer att piska på människorna framför dig i kön i affären med din käpp gjord i valnötsträ, le och sen sadla upp för en eftermiddagsritt till solnedgången, en liten pall för att luta käppen bara. Daniel väntar med middagen...kram Kajsa

2011-09-06 @ 21:44:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0