Det har varit tyst på bloggen i allmänhet ett tag och i synnerhet när det gäller inlägg från mig. Det är tyvärr ingen tillfällighet utan det har helt enkelt inte funnits energi till detta. Jag försöker ju att hålla många av er lite uppdaterade ändå via facebook och sms och annat men samtidigt vet vi ju att ni ärmånga (och det är jätteroligt!) som följer oss här och därför vill jag ju såklart även skriva ett par inlägg.

Jag har haft en tuff period under en väldigt lång tid egentligen, med tanke på hur oerhört krävande strålningen var. Samtidigt har jag ju känt ungefär sen i julas att den fysiska läkningen hela tiden har gått åt rätt håll. Detta är ju jätteskönt och det faktum att jag nu nästan kan äta vad som helst (utom surt och väldigt starkt) är så skönt. Portionerna är än så länge i och för sig i storlek med Almas men det är ju sannolikt även min magsäck efter att enbart ha levt på flytande föda i 3 månader och tappat 12 kg i vikt… Trots denna positiva utveckling blev starten av januari lite för mycket för mig.

Jag hade under 2 veckor 5 olika scans och även om jag nu är ganska van att göra dem är väntan på ”den svartvita sanningen” brutal och oerhört krävande. Att säga att man slits mellan hopp och förtvivlan är en underdrift. Sedan skulle jag ju få besked om nästa steg i behandlingen, detta var också ett ganska läskigt besked att vänta på. Så trots ganska många positiva besked och beslut om en ”snällare variant” på cellgiftsbehandling så rasade jag rejält både psykiskt och fysiskt. Således för några veckor sedan var jag nere på en bottennivå jag aldrig har varit på tidigare.

Men om man ska uttrycka sig lite klicheaktigt, men ändå sanningsenligt, när man är på botten finns det bara en väg att gå. Uppåt. Med hjälp av Daniel och Alma, övrig familj och vänner, min psykolog och läkare och lite medicinering så vände jag spiralen uppåt istället. När det sen visade sig att den nya cellgiftsbehandlingen faktiskt var ”ganska snäll” och att jag framför allt INTE blev illamående, ja då fick jag ännu mer hopp.

Jag är fortfarande väldigt trött och har en ständig känsla av att jag inte har energi så att det räcker. Detta är inte bara jobbigt fysiskt utan även psykiskt då man ibland undrar om man fullständigt har blivit en annan person. Man känner inte igen sin personlighet och när jag tittar mig själv i spegeln, knappt heller min spegelbild. Samtidigt är jag ju på ”rätt spår” nu och jag får försöka ha tålamod och så klart fortsätta kämpa. Och det gör jag ju så klart. Jag har ju så mycket underbart i mitt liv att kämpa för. Och som min psykolog sa, “Anna, even if you feel weak, you are a very strong person”. Jag ska påminna mig själv om det lite oftare kanske.

KRAM, Anna

Nu är i alla fall den "värsta solbrännan" borta...