Tyvärr måste vi igen konstatera att det varit lite dålig uppdatering på bloggen på sistone, men tyvärr har krafterna inte funnits riktigt.

Vi kan dock börja med att konstatera att det är riktigt härligt att vara hemma igen! Inte minst ser jag på Alma hur bra hon mår av att vara hemma bland "de vanliga rutinerna", med allt ifrån att träffa mamma och pappa varje dag, sova i sin säng, leka med sina leksaker men också att träffa Sofia, hennes barnflicka som hon tycker så mycket om.

Många av er vet att jag gjorde en betydelsefull scan förra onsdagen. Väntan på resultatet är en pärs utöver det vanliga men idag fick vi i alla fall reda på lite grand.

Jag var på sjukhuset idag och fick stärkande dropp för skelettet som jag får ungefär var 5e vecka, och då kom en läkare och sa till mig att Lang (min chefsläkare) ville träffa mig och att jag skulle uppsöka honom efter behandlingen. Jag anade ju att det var besked från scanen så jag blev ganska rejält skakis. Ringde till Daniel och han kom och mötte mig.

Lang levererade sen som han sa "bra men inte helt perfekta resultat". Det viktigaste - det har INTE spridit sig till några andra organ. Det känns som en stor stor lättnad. Det har verkligen varit min stora rädsla att det skulle börja växa någon annanstans. Det som är mindre bra är att några av tumörerna i skelettet har lite högre aktivitet nu. Detta säger han är delvis väntat för att jag inte har fått cellgift på länge. Han ser också ngt vid näsan som han inte vet är rester eller ngt nytt, men det ska han undersöka. Jag ska imorgon em göra 2 magnetröntgen för skelettet och på lördag scan på näsan och halsen och nästa torsdag ska vi träffa Lang igen för beslut om fortsättning. Han sa idag att det kan komma att handla om "snällare cellgift" (han vill inte köra för hårt med mig nu), lokal strålning på vissa delar av skelettet eller någon annan lokal behandling. Han skulle avvakta bilderna och sen konsultera kollegor. När jag pratar om min oro säger han att jag måste försöka att inte oroa mig, han säger att han har det under kontroll och att han kan behandla på många vis. Han känns som vanligt genuint engagerad. Jag tror verkligen att jag har en bra läkare, men när det handlar om ens existens så är det ju bara hur läskigt som helst. Han avslutade dock med att säga "Anna, detta ska bli ett gott nytt år". Åh vad jag hoppas att han har rätt. (delar av texten är kopierad, sorry men jag orkade inte skriva en gång till...)

Nu vet ni i alla fall hur det står till med de mindre roliga sakerna här i Paris. Nästa gång kanske vi berättar om något mer festligt vi har haft för oss. Tills dess får ni ha det så bra, det försöker vi med i alla fall.

STOR KRAM, Anna