Med hopp om bättre tider

Torsdagens besök hos Dr Lang gav oss inga negativa överraskningar utan istället är förhoppningarna att tumörerna i ansikte o hals ska försvinna helt. Det känns givetvis bra att strålningsbehandlingen har gett önskad effekt och nu siktar vi in oss på att attackera skelettet. Planerna är nu att Anna ska starta med en ny omgång av cellgifter med start redan den 31jan. Cellgiftet ska vara av en något lindrigare form och hon behöver bara stanna på sjukhuset under ett par timmar innan hon kan bege sig hemåt igen. Frekvenserna på behandlingarna är en behandling första och andra veckan, ledig tredje veckan och sen kommer detta upprepas tills 10-12 behandlingar är gjorda.

Även om sjukdomen går åt rätt håll känns det som om energin hos oss sjunker. Tiden utan ett "normalt" liv är otroligt jobbig. Anna kämpar varje dag med att få i sig tillräckligt med mat och har de senaste dagarna även kämpat mot illamående och extrem trötthet. För min del är det jobbigt att se Anna utan den energi som jag är van att se henne. Jag saknar hennes sällskap vid matbordet, jag saknar att ta en promenad med henne och Alma och jag tycker det är så orättvist att hon inte får vara den fantastiska mamma som jag vet att hon är.

Anna kämpar och kämpar och jag hoppas hon snart får tillbaka aptiten och blir av med smärtan i halsen. Att kunna äta är inte bara viktigt för att få i sig energi utan är även en social grej. Mycket kretsar kring matbordet och det är viktigt för Anna att kunna se fram emot och njuta av en god middag tillsammans med goda vänner.

Just att se fram emot saker är viktigt. Jag hoppas kunna åka till London om två veckor. Jag och Sjögren ska besöka Arsenals träningsanläggning och se på Arsenal-Blackburn. Att jag är Liverpool-fan och Martin United-fan spelar mindre roll. Sen har vi även på allvar börjat processen att ta över Peggys hus i Höganäs. Idag var en byggmästare på plats för att skapa sig en uppfattning om huset. Det känns spännande!

Alma är som vanligt vårt stora glädjeämne. Nu har hon lärt sig att åka rutschkana helt själv.

Kram på er alla, ert stöd är viktigt.
Daniel


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0