Att "franska storlekar" inte direkt är anpassade för "medelskandinaven" är inte direkt någon nyhet (nu kanske en del protesterar men jag, min familj och flera vänner brukar inte ha våra vanliga storlekar när vi handlar här i alla fall...) men idag var det ganska komiskt på Petit Bateau ska jag be att få tala om...

Idag var det äntligen varmt nog för att Alma skulle få ha sin söta byxdress jag köpte i början av april. Jag tyckte jag hade säkrat upp med att köpa 3 års-storlek. När vi provar den idag tycker jag ändå att den är väl tight så jag beslutar att gå och byta den till 4 års (så är storlekarna här).

När jag plockat Almas byxdress sneglar jag lite åt "vuxenhörnet" och se där, där hänger en riktig Anna-klänning (randig tänker nog 80 % av er som läser skulle jag tro ;-)). Jag tycker storlekarna ser lite märkliga ut men jag plockar en L för den ser bra ut. Jag provar och gillar den skarpt :-). När jag sen ska kolla vad den kostar så blir jag ganska fnissig. För där står nämligen inte bara priset och inte bara L utan även 18 år/L. Jag har lyckats hitta en klänning på flickavdelningen!

Således, ut från butiken går en nybakad 35-åring med sin 18 års-klänning för att gå hem till sin 21-månaders dotter och ge henne hennes 4 års-byxdress. Kan ni hålla med om att franska storlekar är lite hm, annorlunda nu?!

Hur de ser ut? Så här...

Nu har jag precis skrivit ett långt inlägg om min härliga födelsedag igår (mot en del odds) och så försvinner allt! Grr. Inom kategorin i-landsproblem kan detta vara något av det mest irriterande!
Jag ville ju gärna berätta för er om min dag men nu är jag grinig och dessutom känns det som det blir någon slags dålig upprepning av det jag skrev först. Skit också.

Jag kan dock berätta om några saker som gör en fin födelsedag.

Sång, paket, pussar och frukost på sängen.
Sushilunch med nära och kära.
Ooootroligt många samtal och hälsningar på telefonen (fick ladda den redan på eftermiddagen - galet!)
En härlig eftermiddagslur med lilla älsklingen.
En "önskemiddag" av stora älsklingen på kvällen.
Att få sitta på pallen i badrummet smuttande på ett glas vin och se en glad tjej "Baaa" "Buu buu" (bada med bubblor).
Att få somna i armarna på världens finaste man.

Här nedan ser ni dessutom ett litet smakprov (dvs de jag hade bilder på i iPhonen) på mina superfina presenter! Det är ju faktiskt ganska kul att fylla år...!

Vi lämnade Paris strax efter lunch i onsdags med sikte mot Loiredalen. Alma var som vanligt snäll i bilen med Teletubbies som bästa underhållning. Vi hade bokat rum på Chateau de Rozelle och det var ett vackert slott med en roliga trappa för Alma att gå i. Middagen i Blois på kvällen var magnifik med en avslutande Dame Blanche(glass med chokladsås) och fin utsikt över floden och staden.

I torsdags åkte vi till Zoo Beauval. Det var helgtorsdag även i Frankrike och djurparken kryllade inte bara av djur utan även människor. Vi fick se ankor i mängder, flamingos, papegojor, vita tigrar, björnar, pantrar, apor, kameler och lejon. Roligast var nog ändå giraffen och de simmande pingvinerna.

Efter djurparksbesöket drog vi vidare mot semesterorten La Rochelle. Här möttes vi av vår favoritfamilj Ehn samt strålande solsken. Vi tog genast en promenad utmed hamnen och Alma fick busa av sig med Selma, Tove och Klara. Även denna kväll bjöds vi på en riktigt god middag och svalkande rosevin.

Idag har vi varit ut på ön Il de Re hela dagen. Väderprognosen visade mulet och risk för regn, men så fel de hade. Vi hade en heldag med stekande sol som har resulterat i en härlig bränna i ansikte och nacke. Jag är ju inte känd för en storkonsument av solkräm precis.

Vi besökte öns huvudstad Saint-Martin som visade sig vara en mysig by med En hamn, fina gränder och små kullar att bestiga. Alma som är galen i att klättra skulle givetvis ta sig upp på kullen vilket medförde att pappa fick ett välbehövligt träningspass. Lunchen intogs på en uteservering(det var här som grunden till min röda nacke lades) med härlig utsikt över hamnen.

Resan fortsatte sen längst ut på ön för att titta på fyren och blicka ut mot öppna havet. Här fick dessutom jag o Anna ta igen oss lite på en gräsplatt då även Alma slumrat in. Vi hann också med att äta glass innan vi fortsatte färden på ön.

Med viss möda hittade vi en restaurang i byn Saint-Marie. Med fyra barn i sällskapet var vi ganska nöjda med att fransmännen har betydligt senare matvanor än småbarnsfamiljer från Sverige. Restaurangen var tom på gäster och med förstående servetingspersonal fick barnen fritt spelrum. Maten var väl inte magnifik men det var ett charmigt ställe och Almas efterrätt smakade mumma. Hon föredrog att tugga på en brödbit till efterrätt så Creme caramel slank ned i pappas mage istället.

Imorgon väntar en ny spännande dag. Kanske blir det ett besök på Aqvarium.

Sov gott alla vänner
Kram Daniel

Det är ju verkligen inte rättvist att man åker på magsjuka när man som bäst börjar återhämta sig från strålning. :-( Jag vet att jag sa när jag fick "de värsta" omgångarna med cellgift (som man blir tokillamående av) att en maginfluensa skulle vara en baggis efter det. Nog för att det är lindrigare, men det är ändå en pärs. Fy för.
Tur att man har gulligt sällskap i sängen i alla fall.

Lördagen den 10 maj 2008 var ingen vanlig dag i Kalmar.
Det kändes som staden äntligen vaknat efter en lång vinter, uteserveringarna var öppna och KFF hade börjat säsongen riktigt bra.
Vi hade bestämt att vi skulle gå på dagens match, som var FFs sista innan EM-uppehållet. På ett fullsatt, soldränkt Fredriksskans ser vi FF köra över Djurgården med 5-1 (tror jag) och det är en fin start på en partykväll.
Byttan var vårt mål för kvällen, vi visste att FF skulle ha sin middag där och det drar ju alltid mycket folk. Stämningen var således hög och rosevinet var väldigt gott.
Lite senare på kvällen ser vi "Helenas Lasse" sitta med ett gäng i en soffgrupp och vi går bort för att hälsa. Lasse kramas hjärtligt och blir i samma stund kär i min klänning och kan således inte sluta klappa på den och "stackars" Helena får sedan höra en hel del om den där klänningen, men det är en annan historia...
Lasse presenterar mig som "Det här är Anna och hon är singel". Just då blir jag barnsligt tjurig då jag inte är sugen på att träffa någon just då, men med facit i hand kanske jag bara ska vara glad och tacksam!
Kvällen var trevlig men jag höll mig större delen en bit ifrån det där gänget som jag blivit "utaktionerad" till.
Byttan stängde och efterfest kom på tal och dessa i sällskap med vår käre vän Lasse brukar vara hur kul som helst, så vi hängde på.
Väl där visade det sig att det var ett lite märkligt ställe (också en annan historia) och partysuget rann av mig och jag var väl generellt ganska anti. Lasse säger till mig att jag ska "prata med Daniel, han är en bra kille" och jag vet att jag säger till honom att "jag vill ju inte ha någon kille och dessutom pratar han med Carina och hon behöver en bra kille" (tydligen tyckte jag att det var OK att "sälja" henne...)
Till sist hamnar jag och "den där Daniel" intill varandra och vi fick en liten pratstund. Jag ska sanningsenligt säga att jag inte minns riktigt vad vi pratade om :-S men jag minns att när vi skulle skiljas åt så tycker jag att det känns lite trist och jag frågar då Daniel om han ska vara med på midsommar (vi skulle "traditionsenligt" fira hos Lasse och Helena). Jag minns att han svarar lite svävande att han inte tror det.
OK, det fick bli ett klassiskt "trevligt att träffas" och jag cyklade sen hem på morgonkvisten efter en trevlig kväll.

Tänk att jag just den trevliga kvällen i Kalmar träffar världens finaste kille - OCH HAR INGEN JÄKLA ANING OM DET!

Detta är bara ett av flera "vägskäl" som har kantat vår kärlekshistoria. Med facit i hand är det så underbart att veta att vi lyckats välja rätt i varje korsning! Men å andra sidan, är man gjorda för varandra då är det ju självklart att det ska vara så.

Torsdagen den 10 maj 2012 i Paris är ingen vanlig dag. Det är dagen vi kan fira att det var en jäkla bra kväll i Kalmar för fyra år sen.

Dåligt med bilder på oss i iPhonen men här är en från Anders och Marias bröllop i höstas.

Så hette en låt som gick på repeat en sommar (av helt andra anledningar ;-))när jag och Mille var på vår årliga Falsterbotur. Den har de senaste dagarna poppat upp i huvudet igen och framför allt betydelsen av orden.
How do I live without this. Hur lever man utan Paris?
OK, nu är jag lite dramatisk, jag vet att det kommer att bli fint att flytta tillbaka till Sverige igen, men oj vad jag ändå kommer att sakna Paris. Jag förstår att jag har separationsångest och att jag och staden delvis har gått tillbaka till någon slags "smekmånadsfas", men det hjälps inte. Paris är en stad att älska och en stad att sakna.

Titta bara på detta. Jag är på väg till sjukhuset för sista (planerade iaf) strålningen och vad ser jag om jag lyfter blicken... Den synen kan faktiskt inte slås hur vacker vägen till sjukhuset i Sverige än må vara.

Tack lillasyster som har lyckats ta en fantastisk bild.

Kram från en lite sentimental Anna

... kan vara att få köra sin dockvagn "några hundra gånger" upp och ner för trottoaren och över vägen.
Svårare än så är det inte.
Bara så att ni vet alltså.