Tjoho! Lagom till jag bloggat färdigt tittar den underbara kvinnan in! "Vad vill du ha för behandling idag?"

Tyvärr kom sjuksköterskan och sa att min tid i båset snart var slut så det fick bli något snabbt i sådana fall.

Sagt och gjort - nu är mina fötter nymasserade och jag är på ännu lite bättre humör!

Voila, harmoniska fötter i oputsade skor!

Idag är det behandlingsdag. Den nya cellgiftsbehandlingen innebär behandling tisdag första veckan, tisdag andra veckan och sen en tisdag ledig. Sen börjar det om igen. Detta är liksom en omgång.
Idag börjar jag omgång två. Första omgången var ju mycket lyckosam med tanke på biverkningar, jag är SÅ glad att slippa illamåendet! Tröttheten är i och för sig både frustrerande och trist men den kan man ju faktiskt råda bot på genom att vila.
Tänkte jag skulle berätta lite för er hur en behandlingsdag ser ut nu för tiden.

Jag lämnar hemmet och gullungen ca 45 min innan utsatt tid och tar metron som tar ungefär 30 min. Sen får jag mig en liten promenad till "Hopital de Jour" som betyder dagssjukhus. Här pratar jag alltid med en läkare först, oftast Dr Lopez som jobbar väldigt nära med "min" läkare så det är bra. Sen får jag komma in i mitt lilla "bås". Hopital de Jour har precis blivit nyrenoverat och det är jättefint nu! Här ligger jag som i en skön fåtölj har egen TV och till och med stjärnor i taket!

Sjuksköterskan kommer och sätter nålen i min port, sen börjar själva behandlingen. Först får jag ett dropp i ca 5 min som ser till att jag inte ska må illa, sen sköljer dem. Sen får jag cellgiftet i ca 20 min, sen sköljer dem och till sist återstår 10 min dropp med Zometa som är stärkande för skelettet. En sista sköljning och sen kopplar de mig fri igen. Detta känns ju som rena drömmen om man jämför med den första med ett dygn på sjukhuset med hur mkt olika dropp som helst och sen 5 dagar med en behållare i en midjeväska. För att då inte tala om illamåendet...

Under tiden roar jag mig ofta med telefonen (kan man leva utan iPhone?!?) och kan tex blogga som nu. Förra veckan stack dock en kvinna in huvudet och frågade om jag ville ha skönhetsbehandling! Tydligen är hon här på tisdagar och erbjuder att pyssla om oss lite grand och det är ju bara bingo att jag har behandling på just tisdagar! :-) Idag har jag dock inte sett henne men det är kanske lika bra för nu har jag ju hunnit skriva ett par rader.

Till hemresan erbjuds jag taxi, ibland nappar jag men ibland känns det skönt med lite promenad och då funkar metron med. Således, efter ett par timmar är jag hemma hos min lilla älskling igen, ofta lagom till lite lunch och vår sköna eftermiddagslur.

Så, nu vet ni hur jag har det 2 tisdagar av 3. Man kan ju göra festligare saker men det kunde också vara mycket värre.

STOR KRAM från tjejen under stjärnorna

Jag minns att jag någon gång när Alma var ganska nyfödd skrev om en dag med henne. Jag har inte läst det sen dess, och skulle sannolikt idag fnissa lite åt hur fullt upp jag tyckte att jag hade, men det handlar ju bl.a. om att man växer in i rollen som mamma. Hur som helst så ser dagarna idag lite annorlunda ut och jag tänkte jag skulle skriva några rader om det.

Vi har ju en morgonpigg tjej så våra dagar börjar ganska tidigt. Pappan i familjen har oftast precis lämnat huset när hon vaknar ungefär 06.30. Mamman är oftast inte allt för pigg vid detta klockslag men har man tur kan man få sig lite morgonmys med en liten älskling som ligger sked ett tag och bara gosar. När mamman sen tar sig ur sängen är det lite medicinering som först måste ske sen värmer vi lite välling och kryper tillbaka i sängen en liten stund. Nu har dock dagen på allvar börjat så så fort sista slurken är svald är det oftast dags för de första böckerna. Alma är en riktig bokslukerska och älskar att peka på allting som hon känner till i böckerna. Allt mer ofta hör man henne ”läsa” själv nu också och spontant komma med ljud som ”Bää” (när hon läser om fåren) och ”Boll” när hon ser någonting runt. Supergulligt.

Alma är alltid den första av oss som klär på sig, det passar liksom lite så när man byter blöja. Klädpåtagarprocessen har dock förlängts avsevärt på senare tid eftersom fröken numera ”kan själv”. De flesta kläderna hamnar i och för sig antingen på armen eller möjligtvis på huvudet men man vill helst försöka själv i ungefär 20 minuter innan man kan acceptera att mamma nog får hjälpa till lite. Oftast har vi ju tid men ibland utmanar lilla fröken mammans tålamod…

Nu har det blivit dags för lite frukost för mig. Det enklaste sättet att få inta den i någorlunda lugn och ro är att placera Alma framför Pippi.( Halleluja det verkar som vi har lämnat teletubbies bakom oss och att det nu är Pippi som gäller!) Så, det har väl hänt att jag och Alma har delat en skål flingor i soffan (detta är i och för sig vår hemlis) och när jag sen sitter med världens goaste lilla tjej i famnen, under filten i soffan (man måste sitta under filten när man kollar på pippi) och dricker kaffe (ja, jag kan göra det igen nu!!) då finns det ingenting i hela världen jag hellre skulle vilja uppleva.

Förmiddagen rullar på, vi leker, läser massa böcker, ritar lite, sjunger och dansar så klart. Inte helt sällan behövs det köras en tvättmaskin och det mina vänner är ju det roligaste som finns att hjälpa mamma med! Först bär man kläderna från tvättkorgen till tvättmaskinen (mamman får plocka upp det som tappas) och sen rusar man ut i hallen för att hämta tvättmedel och sköljmedel. Tvättmedlet är i en flaska som är väldigt ”tuuuuong” men det är så roligt att bära in den i köket. När mamma har fyllt på tvättmedel vet man precis vilka knappar som det ska tryckas på och vilka hyllor som tvättmedlet och sköljmedlet ska tillbaka på. Min duktiga lilla hjälpreda. Är det något jag har insett som mamma så är det verkligen att barn snappar upp ALLT och verkligen GÖR som man GÖR och är som man är.

Runt 09.30 säger det ”bläääng” på dörren och då springer Alma dit för att överlyckligt, hoppandes, vinkandes ta emot Sofia (hennes barnflicka) när hon kommer. Det råder inget tvivel om att hon är uppskattad om man säger så. Nu följer en stund där jag själv delvis kan råda över min tid. Ofta blir det inte mycket mer än någon dusch och lite uppdrag som behövs fixas men det är i alla fall en skön paus från det egna ansvaret för Alma. Sofia och Alma går dessutom i princip alltid ut och leker och det känns skönt att Alma alltid kommer ut även om jag inte orkar vissa dagar.

Vi äter lunch och sen är det dags för dagens höjdpunkt. Nej jag skojar men eftermiddagsluren är VÄLDIGT uppskattad av oss båda. Oftast sover jag 2 h och sen får jag väcka min lilla älskling som absolut skulle kunna tänka sig att sova lite längre…! Åh jag är SÅ tacksam för den här rutinen, det gör verkligen att jag klarar dagen.

Efter den lilla tuppluren ;-) sitter det fint med lite mellanmål och sen tar vi någon timme till i vår lekhörna. Nu börjar dock energin ofta tryta för mig rejält och i ärlighetens namn så längtar alltid både jag och Alma väldigt mycket tills Daniel kommer hem. Vissa dagar stillar vi vår längtan med ett bad för Alma och då och då, om Alma tycker det är OK och jag oväntat har lite ork kvar, så lagar vi middag som kan vara klar när pappan kommer hem.

Mellan ca 18-20 är det middag och familjeumgänge som vi försöker få till. Alma busar ofta lite extra vilt och glatt med pappa som har lite mer energi till detta. Jag passar då på att pusta lite grand. Vid åtta-tiden får jag mig en gosig godnattpuss och Daniel nattar i princip alltid Alma. Ofta tar det inte mycket mer än 15 minuter så sover hon gott. Det kan dock gå betydligt snabbare än så för mig att somna på soffan… Inte helt ovanligt att jag sover en stund där för att sen stappla mig in och göra henne sällskap. Sena kvällar är det inte att tala om just nu…

Vissa dagar lunchar eller leker vi med kompisar och på torsdagar är det ju alltid sångstund men detta är nog annars en ganska typisk ”Anna och Alma-dag” för tillfället. Det kan ju tyckas som inte allt för spännande, och visst kan jag också ibland tycka det är lite långsamt, men mest tycker jag ändå att det är underbart. Alma är en helt fantastisk tjej som är så pigg och glad och nyfiken och läraktig och rolig och humoristisk och kärleksfull och… ja, jag kan göra listan hur lång som helst, men det är väl knappast något unikt för en mamma. Så när livet känns tungt så får man ändå tänka på hur lyckligt lottad man är som får uppleva dagar som dessa och känna denna gränslösa kärlek.

Älskade dotter jag kan inte med ord beskriva hur lycklig jag är att du finns.

...och på väg till lunch med fantastiska små och stora.
Härligt!

Det har varit tyst på bloggen i allmänhet ett tag och i synnerhet när det gäller inlägg från mig. Det är tyvärr ingen tillfällighet utan det har helt enkelt inte funnits energi till detta. Jag försöker ju att hålla många av er lite uppdaterade ändå via facebook och sms och annat men samtidigt vet vi ju att ni ärmånga (och det är jätteroligt!) som följer oss här och därför vill jag ju såklart även skriva ett par inlägg.

Jag har haft en tuff period under en väldigt lång tid egentligen, med tanke på hur oerhört krävande strålningen var. Samtidigt har jag ju känt ungefär sen i julas att den fysiska läkningen hela tiden har gått åt rätt håll. Detta är ju jätteskönt och det faktum att jag nu nästan kan äta vad som helst (utom surt och väldigt starkt) är så skönt. Portionerna är än så länge i och för sig i storlek med Almas men det är ju sannolikt även min magsäck efter att enbart ha levt på flytande föda i 3 månader och tappat 12 kg i vikt… Trots denna positiva utveckling blev starten av januari lite för mycket för mig.

Jag hade under 2 veckor 5 olika scans och även om jag nu är ganska van att göra dem är väntan på ”den svartvita sanningen” brutal och oerhört krävande. Att säga att man slits mellan hopp och förtvivlan är en underdrift. Sedan skulle jag ju få besked om nästa steg i behandlingen, detta var också ett ganska läskigt besked att vänta på. Så trots ganska många positiva besked och beslut om en ”snällare variant” på cellgiftsbehandling så rasade jag rejält både psykiskt och fysiskt. Således för några veckor sedan var jag nere på en bottennivå jag aldrig har varit på tidigare.

Men om man ska uttrycka sig lite klicheaktigt, men ändå sanningsenligt, när man är på botten finns det bara en väg att gå. Uppåt. Med hjälp av Daniel och Alma, övrig familj och vänner, min psykolog och läkare och lite medicinering så vände jag spiralen uppåt istället. När det sen visade sig att den nya cellgiftsbehandlingen faktiskt var ”ganska snäll” och att jag framför allt INTE blev illamående, ja då fick jag ännu mer hopp.

Jag är fortfarande väldigt trött och har en ständig känsla av att jag inte har energi så att det räcker. Detta är inte bara jobbigt fysiskt utan även psykiskt då man ibland undrar om man fullständigt har blivit en annan person. Man känner inte igen sin personlighet och när jag tittar mig själv i spegeln, knappt heller min spegelbild. Samtidigt är jag ju på ”rätt spår” nu och jag får försöka ha tålamod och så klart fortsätta kämpa. Och det gör jag ju så klart. Jag har ju så mycket underbart i mitt liv att kämpa för. Och som min psykolog sa, “Anna, even if you feel weak, you are a very strong person”. Jag ska påminna mig själv om det lite oftare kanske.

KRAM, Anna

Nu är i alla fall den "värsta solbrännan" borta...