Efter en härlig vecka i Sverige är vi nu hemma i Paris igen. Det känns faktiskt jätteskönt, inte minst med tanke på vädret här :-), även om man direkt kastas in i ”den bistra verkligheten” då jag har ny behandling denna veckan (och faktiskt tom bloggar från sjukhuset). Dock har vi de senaste 2 dagarna fått mycket positiva besked från min första utvärderande scan och det gör trots allt det liiiite lättare att stå ut med denna veckan. Det har visat sig att cellgifterna har verkat bättre än vad man vågat hoppas på, både på ursprungstumören och dit cancern har spridit sig, och inte på något ställe har det kommit något nytt. Det är sådana underbara nyheter.

Utan att vara ”sån” så tror jag kanske inte man riktigt kan förstå hur det känns att få dessa besked, om man inte varit med om något liknande själv. Jag kunde då inte i mina vildaste mardrömmar föreställa mig något så jobbigt. Man slits mellan hopp och förtvivlan och är bitvis väldigt rädd. Sen jag gjorde scanen förrförra veckan har de jobbiga tankarna tagit allt större plats, jag tror man liksom förbereder sig på om det skulle komma negativa besked igen på något vis. När jag i söndags läste mailet från min läkare med de goda nyheterna så släppte ganska mycket anspänning… Inom två veckor ska jag nu göra ytterligare 3 scans, dock känns dessa inte fullt så läskiga då vi tack vare den omfattande undersökningen lite vet vad vi har att vänta. När det gäller cellgiftsbehandlingen har min läkare beslutat om ytterligare två omgångar och kommer sedan i slutet av juni bestämma nästa steg i behandlingen. Vi är ju inte riktigt i mål än men som sagt så är vi verkligen på rätt väg – nu är det bara att kämpa vidare! Nog pratat om min sjukdom nu.

I lördags fick vi ju (mot en del odds för ett tag sen iaf) vara med om Martin och Malins underbara bröllop. Det var en helt fantastisk dag och inte ens det något kyliga vädret kunde sätta käppar i hjulet. Även om jag ska erkänna att man brottades med en del tankar kring huruvida jag och Daniel skulle kunna få vara med om något liknande så var det ändå så härligt att få uppleva all kärlek och glädje! Vigseln var vacker och känslosam, Malins klänning underbar, festen var jättekul och full av härliga tal och ”DJ Glenn” var helt suverän. Jag tror inte något skulle kunnat vara bättre, ja, kanske vädret då. Här bjussar jag på lite bilder.

 
Två delar av familjen Åström

Ett underbart par...
  
...som dansar singel fantastiskt bra...

...men allra bäst tillsammans!

I torsdags hittade vi våra drömmars ringar förresten. Eller Daniel kanske får uttala sig själv i frågan, men jag hittade i alla fall precis den ringen jag drömt om. På torsdag kommer de till Paris, gissa om jag längtar?! Känns som detta kan vara den ultimata moroten för att ta sig igenom denna veckan! Om jag tänker visa er hur den ser ut?! Ja, det kan ni vara alldeles säkra på - håll utkik på en blogg nära er! :-)

Nu bjussar jag er på en sista bild, som är från min födelsedag förra veckan. Jag ser inte klok ut men jag tycker ändå att den är så kul! Skål på er!

...med att allt annat än bloggen har vi! Tusan också men som vanligt får vi väl resumera lite grand. Bättre sent än aldrig kanske.

Förra veckan skrev jag faktiskt ett blogginlägg. Grejen är den att jag skrev det i huvudet samtidigt som jag höll på att lägga en ganska pigg dotter. Resultatet av detta blev att när den pigga dottern till slut somnade så var jag alldeles för trött och blogginlägget åts därför sen upp av dagliga Alma-rutiner, tankar kring utvärderingen av min sjukdom, planering inför resan till Sverige och massa massa annat. Nu har det gått nästan en vecka sen dess och jag tänkte att jag skulle försöka skrapa ihop lite av fragmenten som förhoppningsvis finns kvar någonstans där inne... :-)

Inlägget skulle handla om vänner.
Jag (vi) är sjukt lyckligt lottade på den punkten. Min sjukdom har ju så klart skakat om mig (oss) på flera olika sätt och man tänker numera ganska annorlunda i en del situationer. Ett ganska tydligt exempel är att jag nog har blivit ännu bättre på att uppskatta allt fint och underbart och härligt som jag har i mitt liv. Man tar så himla mycket för givet och det är så dumt när man istället aktivt kan tänka på hur bra man har det och njuta så mycket mer av allt! Ganska många frågar mig hur tusan jag kan vara så positiv mitt uppe i allt jobbigt. Det undrar jag faktiskt själv ibland också, men jag ska säga er att framför allt i mitt omedvetna finns det inget annat alternativ! Det är inte så att jag vaknar på morgonen och tänker att "idag ska jag vara positiv och kämpa och njuta av vad livet kan ge", nej, det där bara gör jag. Jag vill inte säga att den här sjukdomen har något positivt med sig, för det har den inte, men jag kan säga att man tänker som sagt lite annorlunda och är som sagt väldigt glad för det man har.
Oj, det blev lite svammel men det jag ville säga och som jag verkligen tänkte på förra veckan är, jag är så glad att jag har så många fina vänner i mitt liv.

Dagligen får jag ju härliga hejarop från alla möjliga håll. Man kan ju tycka vad man vill om facebook men för tillfället är det ett fantastiskt ställe för mig att både meddela många av er hur jag mår, och för mig att få ta emot er omtanke och peppande kommentarer. Daniel skulle nog skriva under på att jag har ett allvarligt facebookberoende ;-) men ovan nämnda plus att man kan kolla vad många andra har för sig tycker jag för närvarande är toppen! Att man kan få över 80 gratulationer när man fyller år är ju helt tokigt! Och jättekul!

Förra veckan var Daniel ett par dagar i Italien och jag och Alma var således själva hemma. Särskilt mycket ensamma var vi dock inte då mina nuvunna "franska vänner" (de är svenska!) både ställde upp med leksällskap, barnpassning och middagsmat. Dessa dagar kände jag verkligen att jag är lyckligt lottad som har så fina vänner även i Paris! KRAM till er om ni läser!

Förra helgen var familjen Mårtensson-Sjögren på besök i Paris. Som vanligt tycker vi att det är helt fantatiskt att tillbringa tid i deras sällskap! Extra glädjande var det också att se att våra underbara barn även gillar varandra! Martin, Erica och Noel fick mig också att tänka på andra vänner som vi nu pga vårt Parisboende ser allt för sällan :-(. Det är ju så klart tråkigt men som sagt fokuserar jag inte på det utan tänker i stället att jag verkligen är lyckligt lottad som har så underbara vänner. Här är förresten några bilder från förra lördagen när vi var på Jardin d' Acclimatation.

 

 



Nu är vi som ni vet en vecka i Sverige och det obeskrivligt skönt. Jag älskar "vårt" Paris men att bara kunna öppna dörren och gå ut till en grön gräsmatta, en nybyggd altan eller ett knallgult rapsfält det värdesätter jag nog lite högre just nu. Och sen är det ju trots allt viss skillnad på luften vi andas också... Alma tycker också att det är härligt här på torpet som ni kan se!



 



Nehej nu tycker jag mig höra att världens finaste dotter är på gång att vakna... Således här kommer sista bilden från gårdagens födelsedag!



Hoppas allt är bra med er alla och TACK för att ni finns i vårt liv - ni betyder mycket!

STOR KRAM,
Anna

...att vår älskling varit lika länge "på utsidan som på insidan".
GRATTIS på 9 månaders-dagen Alma!

Vi bjussar på den här bilden, även om jag vet att flera ev er redan har sett den, som man blir så himla glad av!



KRAM till er alla!
Anna

Ja det är ju vad jag snart kan lägga till handlingarna ytterligare en gång. Sammanfattningsvis kan jag nog säga att runda nummer 4 var något lindrigare då dalarna med illamående inte var riktigt lika djupa som förra gången. Tack för det. Inte utan att det är en ganska krävande vecka ändå, på många sätt, och för er som är nyfikna tänkte jag berätta lite om hur jag har det var tredje vecka.

På måndagsförmiddagen börjar uppladdningen här hemma. Jag gosar lite extra med Alma, även om det kanske egentligen gör lite extra ont när man vet att man snart ska lämna henne, och fixar med saker som (alltid?) behövs fixas med här hemma. Innan jag åker unnar mig alltid en riktigt långdusch väl medveten om att sladdar och illamående kommer göra just detta till en omöjlighet de närmsta dagarna. Vi ett-tiden lämnar jag lägenheten och även om jag vet att Alma har det fantastiskt bra med mamma är det absolut jobbigaste med hela dagen. Ni som känner mig vet att avsked verkligen inte är min starka sida och att pussa Alma hej då är det värsta som finns.

När jag kommer till sjukhuset blir jag alltid trevligt bemött. Sköterskor gör diverse kontroller och läkare gör sina innan själva behandlingen startar. Vi har laborerat med flertalet olika mediciner för att försöka lindra mitt illamående och med facit i hand från denna omgången så tror – verkligen hoppas hoppas – jag att vi kanske har hittat något som fungerar ganska bra. När läkarna har gett klarttecken sticker man mig i ”min port” med en stygg (!!) nål – som tur är känns det inget – och en coctail av medicament släpps in i min kropp. Först är det 2 x 3 h med förberedande vätska, samtidigt kopplas det ena cellgiftet på, sen är det 1 h med det andra cellgiftet, sen är det 2 x 4 h med vanligt vätskedropp och sist avslutar man med 4 h med något dropp som är stärkande för skelettet. Hej och hå, lagom till lunch dagen efter brukar jag vara färdig för avfärd, således mer störd nattsömn här än när Alma var liten och åt ofta! Det känns inte alls obehagligt när jag får de olika droppen men ungefär 12 h efter allt har startat börjar illamåendet komma…

Resan hem är ofta lite av en pärs. Daniel är ju med mig och det är jätteskönt. Vi väljer att åka metro, då det faktiskt går fortare än om vi tar taxi, men att trängas, och ibland inte kunna sitta ner, i tunnelbanan är inget vidare. När jag kommer hem trotsar jag alltid illamåendet en stund för att gosa med Alma. Tänk att man kan sakna någon så mycket efter bara ett dygn! Ganska snabbt parkerar jag dock i sängen. Nu börjar kampen mot illamåendet. Jag får som sagt flera olika mediciner men jag måste nog ändå säga att den bästa medicinen är kanske ändå att försöka få i mig mat. Är dock övertygad om att ni alla förstår att när man mår mer illa än vid den värsta magsjukan, ja, då är det inte så lätt att äta… Jag har dock insett att jag inte bara är väldigt stark utan också jäkligt envis så äter det gör jag! Allra bäst går smoothies, special k med mjölk, fiskpinnar med potatismos och melonbitar. Haha vilken knepig kost eller hur? Men som sagt, allt man bara kan tänka sig äta, det äter man.

Nu följer några dygn när jag bara vill få tiden att gå. Det är dock inte så himla lätt då jag bla har svårt att sova pga de mediciner jag får. Jag har helt obefintlig koncentrationsförmåga (sjuk känsla!) vilket kan göra ett telefonsamtal eller ett sms till en övermäktig uppgift. Att läsa går absolut inte och jag har försökt se på film men det har inte gått så bra det heller. De bästa stunderna på dagen är när Alma kommer in och leker lite vid sidan om mig i sängen.

Torsdagen ser jag som första dagen ”på väg tillbaka”. Då duschar jag. Till varje pris ska jag duscha. Det är som sagt inte lätt när man mår som man gör och dessutom har sladdar kors och tvärs, men en halvdan dusch får jag till. Lite nya lakan i sängen och livet känns lite enklare.
Nästa milstolpe är fredagseftermiddagen. Då kommer en sköterska hem och kopplar bort cellgiftet. Jag mår ALLTID bättre så fort de tagit bort det där – det är en sån befrielse! Faktum är att det inte är det cellgiftet jag mår dåligt av (utan det är det jag får i en timme på sjukhuset), men den psykologiska aspekten är väldigt tydlig! Under fredagen brukar också illamåendet lätta. Från att ha varit konstant så kommer det och går och med det får jag både kraft och ork att göra allt mer. Att få spendera tid med Alma och Daniel, om han inte jobbar, är egentligen det enda jag vill och det är så härligt när man känner att stunderna med dem blir längre och längre.

Under helgen som följer slutar jag helt med medicinerna. Jag får då försöka hålla illamåendet i schack med mat och vila. Det går bra ibland men ibland tar man sig lite vatten över huvudet, man vill ju så gärna att allt ska vara som vanligt och man ska orka göra det man vill! Dock är vetskapen om att jag blir piggare och starkare och mindre illamående för varje dag som går så härlig!

Så, ungefär så ser min (vår) vecka med cellgifter ut. Det är inget vidare men det gäller att fokusera på målet och då klarar man betydligt mer än man tror! Nu väntar ju veckor av återhämtning och ”normalt liv” och det ser jag (vi) så klart fram emot. Den här gången har vi dessutom fått ”en vecka extra” då vi fått klartecken att få åka till Sverige och träffa nära och kära och vara med på Martin och Malins bröllop! Det går ju knappt att beskriva med ord hur mycket vi ser fram emot detta!

Ha det så fint allihopa och nästa gång lovar jag att skriva om allt mysigt vi gör här i vårt sommarvarma Paris!

STOR KRAM,

Anna

För 18år(!) sen var det disco på Silverdalen som var det självklara valet på Valborgsmässoafton. Hela vintern hade vi laddat för premiären på Älmhults hetaste uteställe. Förfest hos ngn som hade FF, cykling ner till skogspartiet strax utanför, dumpade sin ryggsäck och gick spikrakt mot entrén. Väl inne intogs dansgolvet och det dansades till Mr Vain, Two Princes, No Limit och What is love, magiskt! (För nostalgi, ta en titt på 1993 års topplista http://www.spotifymusik.se/arslistor.php?year=1993&PID=arstrackslistan)

Årets valborgsmässoafton hade ett helt annat upplägg och det slår samtliga Silverdalspremiärer tillsammans. Efter en morgonpromenad till marknaden och inköp av en bukett rosor överraskade jag Anna med att gå ner på knä och fria. Svaret blev det jag hoppades på och vi fällde ett par tårar båda två. Det kan tänkas finnas ett hundratal fler romantiska ställen i Paris än ett vardagsrum på 19 Av MacMahon. Men det finns inget ställe på jorden som är mer VI. Frukost med kokt ägg i väntan på melodikrysset, Anna i mysbyxor och vår underbara dotter i sin barnstol. Vid närmare eftertanke kunde jag inte valt en bättre plats trots allt.

Det blev givetvis en dag där leendet var ständigt framme. Vi strosade på Champs Elysée o köpte en klänning som Alma ska ha på Martin o Malins bröllop, vi åt lunch på en uteservering och lapade sol under vår promenad med barnvagnen. Till kvällen hade vi beställt skaldjursbricka och lagt champagnen på kylning. Det kändes lyxigt att äta ostron, krabba, havskräftor o sippra på bubbel och det kändes franskt att äta musslor och sniglar. Vi njöt av livet och varandras umgänge....







Inget blogginlägg utan ett par rader om Alma. I veckan har hennes första och andra tand tittat ut. Lilla tjejen kan nu tugga även om det här med klumpar i maten får henne att klökas. Jordgubbar däremot det är smaskens



För det mesta är du glad



Och ibland är du trött



Jag är skyldiga er en förklaring till giljotiniseringen förra veckan. Först en historielektion, mordvapnet har fått sitt namn från den franske doktorn Joseph Guillotin, 1793 rullade Ludwig XVI:s huvud på Place de Concorde då han hade lyxat färdigt och så sent som 1977 avrättades den siste fransmannen med detta instrument. Men så förra helgen höll en svensk på att hamna i "rävsaxen". Det var visserligen en annan typ av giljotin, men principen är densamma. Med barnvagnen skulle jag gå på metrovagnen vid Concorde. Vagnen med Alma hade kommit in när dörrarna började stängas. En vanlig skjutdörr till metron öppnas igen om ngn kommer i kläm, men inte de nya automatiska dörrarna som finns på perrongen. Således hamnade undertecknad i kläm och jag fick hjälp av en snäll fransk dam på metron som tog tag i min arm och drog in mig i vagnen. Med skrapsår på bägge armarna stod jag något chockad i vagnen och numera har jag lärt mig att antingen i god tid hoppa på vagnen eller vänta på nästa tåg.

Min blivande fru (det kändes bra att skriva...) ska bli plågad av cellgifter imorgon igen. Tuff som hon är fixar hon det men jag hoppas att hennes illamående är ngt snällare än förra gången.

Kram på er alla
Daniel