Orken tryter
Nu har jag i alla fall blivit av med det och förhoppningsvis ska jag må lite bättre varje dag. "Tillfrisknandet" motarbetas dock av strålningens otrevliga biverkningar... Har nu fått de förväntade blåsorna/såren i munnen och har rejält ont i halsen. Detta medför att det är väldigt svårt att äta och maten är ju vanligtvis min bästa medicin för att krya på mig! Inte så roligt. Men jag gör ändå vad jag kan för att försöka stå ut och se målet. Nu har jag i alla fall fått 10 doser och har snart gjort en tredjedel. Det gäller att ha delmål.
Ett annat trevligt delmål som vi hoppas att vi ska kunna nå är ju att få åka till Sverige på fredag för att vara med på Anders och Marias bröllop. Jag fattar det slutgiltliga beslutet på torsdag men känner att det vore så härligt att få komma till Sverige, att få ett miljöombyte och att träffa våra kära vänner. Håll tummarna för att det ska gå i lås!
Mamma/mormor har ju varit här en vecka nu och supportat och det är jätteskönt. Alma tycker också att det är toppen och njuter av mormors sällskap och att lära sig massa nya saker. Numera tar man i hand och säger "tack tack", man pekar glatt på mormors näsa på beställning och man kryper in i mormors famn när teletubbisarna säger "Jättekjam". Gulligast i världen är vår lilla älskling.
Annars har pappa varit väldigt populär på sistone också. När Daniel försöker smyga upp på morgonen så tar det inte lång stund förrän någon liten sitter i sängen och ropar "Bapa". Då vill man följa med in i badrummet och kolla så att duschen går rätt till, sen vill man sitta i knät i köket och kanske smaka lite yoggi och ska pappa gå någonstans, ja då följer man efter! Jag tror att Daniel har det lite jobbigt att gå till jobbet vissa mornar...
Som ni förstår är Alma vår älskade lilla solstråle mitt uppe i allt jobbigt och det är ju verkligen något att vara glad och tacksam för. Här bjussar jag på en gammal bild (från i julas) men den är så glad och härlig och det tror jag behövs idag.
Min underbara familj
TACK igen till er alla där borta som tänker på oss och kommer med hälsningar och hejarop. Tyvärr finns inte alltid orken att svara men det betyder inte att jag inte är jätteglad när ni hör av er.
STOR KRAM,
Anna
En bra dag!
Oddsen är i och för sig riktigt bra för det för vad sägs om det faktum att jag är LEDIG från sjukhusbesök (efter två stråldoser igår), mamma/mormor kommer närsomhelst innanför dörren och ett väder som bjuder in till en härlig eftermiddag utomhus. Nu ska jag boosta energi!
Imorgon är det ju dags för en ny omgång cellgift, men det tänker jag inte ägna någon tanke åt förrän vid halv 9 tiden imorgon.
Här kommer två bilder med nästan exakt ett års mellanrum, det är mycket som kan hända på ett år...!
Lika söt och underbar är hon ju förstås!
KRAM TILL ER ALLA!
Anna
Fortsatt bergochdalbana
Jag vill börja med att säga TUSEN TACK för alla kommentarer och hejarop vi får här på bloggen. Skulle egntligen ha skrivit det sist men glömde av det. Jag blir verkligen innerligt glad, varje ord hjälper det lovar jag. Så tack.
Så till veckan som passerat...
Överskriften sammanfattar det hela men det är kanske på sin plats med lite förklaring.
Första veckan av strålning är avklarad. Check. Känns väldigt skönt att kunna börja räkna ned dessa doser ska ni veta. Själva behandlingen är inte så himla jobbig. Visst, jag måste ha en mask på mig som de sen spänner fast i en brits så att jag ska ligger precis still på en exakt position, men detta varar trots allt "bara" 10 minuter. Än så länge gör det inte ont. Men vad är det som är jobbigt då? Jo, som väntat det faktum att man måste vara på sjukhuset varje dag. I den där miljön. Men väggar runt omkring sig som det banne mig är död i. Men andra patienter (jag vet jag är lika sjuk som dem och det är lite orättvist att tycka såhär) runt omkring mig som är så sjuka. Fy f-n. Jag har delvis löst detta med att undvika väntrummet och istället vänta i korridoren med musik i öronen för att undvika att höra allt man pratar om. Känner mig lite som en trotsig tonåring men å andra sidan gör det detta lite mer uthärdligt. Det går åt energi till detta ska ni veta.
Fruktade korridorer...
...och läskigt väntrum
Tyvärr var dessutom förra veckan en riktig praktvecka när det gäller administrativa käftsmällar också. Det var papper som var fel, taxibilar som var försenade, taxiresor som inte gick att boka och allt för många möten med väldigt otrevliga personer. Detta är tufft att tackla just nu. När fredagens sista behandling så var färdig vid 19.45 så kände jag verkligen att nu var det dags att vända den här bergochdalbanan uppåt med hjälp av en härlig helg, och tack och lov så blev det det också.
Vi startade lördagen med familjemys, lång frukost och Melodikrysset. Det gillar familjen Kenne-Åström :-). På eftermiddagen var det dags för mig att äntligen (ingen annan än mig själv att skylla!) inkassera min julklapp (!!!), en spabehandling. Således blev jag skrubbad och masserad och ompysslad ett par timmar... Ljuvligt var ordet! Lördagen avslutades sedan med en härlig middag tillsammans med många stora och små vänner. Så himla gott, kul och mysigt men jag tror jag och Alma var ungefär lika trötta när vi kom hem vid tiotiden...
Söndagen blev också lagom lugn och härlig. Lite fix och trix här hemma på förmiddagen och sen blev det pannkakspremiär för Alma till lunch! Nu råkar det ju vara så att hennes pappa gör världens godaste pannkakor så jag var ju aldrig orolig att det inte skulle gå hem, men oj så gott hon tyckte att det var!
Efter lunchen begav sig lilla familjen ut för att testa en ny lekplats. Glatt överraskade blev vi av att man i området hade "Familjedag" med musik, uppträdande av olika slag, massa kul för barn och lite loppis också. Resultatet av detta blev att Alma vips var försedd med en trehjuling och lite nya leksaker och dessutom fylld av nya spännande intryck! Vi skrattade gott åt vår nyfikna lilla tjej som charmade de flesta runt omkring sig!
Vår sötaste lilla älskling
Söndagen avslutades med en god middag och jag kände mig trots allt ganska laddad inför den kommande veckan.
Tror klockan var ungefär halv 9 imorse när jag skickade sms till Daniel och skrev att det skulle bli en bra dag. Taxin stod och väntade och solen sken när jag åkte genom vackra Paris. Ungefär en halvtimme senare var det dags att åka nedåt i bergochdalbanan igen. För en småsak kan tyckas men för mig är det inte det. Kommer till sjukhuset och där är det konstigt lugn. Efter en stund kommer en läkare fram och undrar vad jag väntar på. Då visar det sig att de skrivit fel tid (09.00) på mitt kort och att jag egentligen ska vara där 13.30... Tur har jag också denna dag för det är nämligen så att man har driftstopp på strålningsmaskinen och tar inga patienter förrän tidigast 11.00... Underbart. av två dåliga alternativ, stanna eller åka fram och tillbaka så väljer jag det första. Jag har alltså 2,5 h i den miljön som jag avskyr allra mest. Om jag kan gå ut, ja det är klart att jag gör det men det här strulet tar så mycket energi att man har svårt att njuta av en egentligen ganska vacker höstdag i Paris och en ganska god kopp kaffe och många gulliga hejarop på telefonen... Som jag började, jag kanske skulle väntat lite till med det här inlägget för jag är ju som ni förstår ganska låg nu, men alla säger ju å andra sidan att det är terapeftiskt att skriva av sig... Så, voila, har fick ni en dos av min bergochdalbana. Phu, nu går det väl uppåt igen va? Jag vet faktiskt att det gör det för så fort lilla älsklingen har vaknat så ska vi ut och leka med sötaste familjen Ehn - och det får alltid både mig och Alma på bästa humör!
Detta blev ett snabbt och spontant inlägg. Inga planerade formuleringar. Tack för att ni orkar lyssna och för ert stöd. Det betyder jättemycket. Nu krigar jag vidare och så hoppas jag som sagt att det går lite mer uppåt snart.
STOR KRAM till er alla!
Att rusta för krig
Imorgon börjar det.
Nästa fas i det här jäkla kriget.
Strålning.
Läskigt.
Men jag är redo.
Jag är redo att ta den här fighten också. Redo att stå ut med att åka till sjukhuset varje dag, att stå ut biverkningar, redo att lägga in nästa växel. Det är väl tyvärr inte riktigt så att jag kommer att bli helt frisk av det här men jag kommer definitivt att bli FRISKARE. Nu ska tumörerna bakom näsan och på halsen bort!
Med tanke på förväntade biverkningar har jag delvis den senaste tiden haft en känsla av att "jag måste göra vissa saker innan strålningen börjar". Det har varit ganska deprimerande och på ett vis stressande att tänka så. Därför har jag de senaste dagarna verkligen försökt tänka tvärtom. Visst jag kommer att få en del bestående biverkningar och vissa saker blir inte det samma, men jag ska ju bli friskare och det är ju bättre än allt annat! Det är inte så lätt alla gånger, men man måste verkligen försöka tänka positivt, annars går det inte.
Jag har således som vanligt njutit av att umgås med mina älsklingar i helgen. Vädret här i Paris har minst sagt varit växlande men om vi börjar med lördagen så bjöd den ju på 30-gradig värme och strålande sol! Vi styrde således stegen mot härliga Montmatre för en lunch tillsammans med en kollega och även kär vän. På lunchen blev det kaffe och vi hängde således kvar halva dagen. Alma samarbetade som vanligt med sina föräldrar så när det blev dags för hemfärd tog hon sin eftermiddagslur och vi fick en härlig promenad hemåt som toppades med en liten glass på slutet också! Kvällens kalla Chablis smakade extra gott denna varma septemberkväll...
Växlande väder var det ja, idag har vi haft "kallt", bara 20 grader (!) och regnskurar. Vi hade sen tidigare beslutat oss för att göra Alma lycklig genom ytterligare ett besök i simhallen. Själv såg jag ju också fram emot att göra detta utan cellgift i kroppen och illamåendet hängande över mig! Sagt och gjort och lyckan var gjord för vår lilla älskling! Ja, faktiskt för oss med för det finns ju inte mycket som slår att se ens barn vara så där glada, eller hur? När vi var färdiga beslutade vi oss för att hoppa över bussen och trots lite småstänk från ovan promenera hem (det tar 20-30 min). Det komiska var att jag imorse kollade min väderapp och sa till Daniel att "vid 3 ser det ut som det ska komma en rejäl skur" och ni kan ju gissa vad klockan var när vi gick hem... och ni kan ju gissa vilket väder vi fick... och ni kan säkert ana hur vi såg ut när vi kom hem... Haha, som tur är är ju regn "bara lite vatten"!
Det tog nog på krafterna att bada för Almas lilla eftermiddagslur blev nästan 2 h lång. Detta verkar vara något Daniel får betala ett pris för nu när han försöker lägga Alma... Under tiden jag skrivit detta har jag hört diverse glada rop från sovrummet. En annan kan ju inte låta bli att tycka det låter urgulligt men jag vet inte om Daniel delar min åsikt...
Jaja lilla älsklingen somnar nog snart och då blir det till att ladda det där lilla extra genom att ha en mysig söndagskväll. Imorgon 10.50 plockar jag upp striden igen. Då tar jag första dosen. Då kan ni tänka på mig om ni vill.
Idag var kameran inte framme i sinhallen men Alma bjussar ändå på två badbilder, fast de är ifrån i somras.
KRAM TILL ER ALLA FRÅN OSS!
GRATTIS
Vi firar dig bland annat med premiär på sångstund på kyrkan och det tror jag kommer att bli riktigt kul!
Puss och kram!
Allvar, lek o så lite sport
Alma har bytt ut sandlådorna i Parc Monceau mot lekplatserna i Boulevard Pereire. Dels för att våra vänner familjen Ehn bor i närheten men också för att Alma har blivit lite större och nu kan roa sig med annat än att riva sandslott. Boulevard Pereire är ytterligare en pärla i Paris, där det finns utrymme för det mesta. Här finns flertalet lekplatser för barn, gräsmattor för picknick eller solning, parkbänkar för att relaxa, pingisbord om man vill öva sin topspinn och vackra rosenplanteringar att vila ögat på. Och så ligger det bara fem minuters gångväg från Av MacMahon. Tåget har blivit Almas ny favorit och och får hon dessutom leka med andra barn är lyckan total.
Under lördagen var det riktig sommarhetta i Paris med 30 grader i skuggan. Vi bestämde oss därför att ta en tur till simhallen för att svalka oss. Det var första gången som jag var där (Anna har varit där med skolan tidigare) och jag var imponerad av stället. Det fanns en 25m pool för simmare, en pool med 1,30m djup, en pool hade passage till utomhuspoolen, rutschkanor, bubbelpool och så Alma-poolen med 20cm djup. Dessutom fanns det solstolar och en gräsplätt där folk låg som packade sillar. Att se Alma lycklig när hon plaskar i vattnet kan vara det bästa som finns.
I Frankrike fins det även en regel om att man inte får har shorts på sig i simhallar. Således fick undertecknad köpa sig ett par Speedos. Till Annas belåtenhet valde jag ett par boxerspeedos men någon direkt posering blev det inte. Ni kan dock se en skymt av mina tighta badbyxor på bilden nedan.
Inte en helg utan sportande. Jag själv tog mig en löprunda imorse på 45min, känner mig lite sliten i vaderna men annars tassar jag på lätt. På Tvn/datorn har det bläddrats mellan Sveriges plågsamma förlust i fredags, US Open i tennis och givetvis sidan 377 på text-tv. VIF har ju också spelat men tyvärr blev det uddamåls förlust. Det slog mig idag att jag håller ju på en hel del lag i alla de möjliga sporter, men hur kan man ranka de olika lagen. Jag gjorde ett försök och nedan ser ni min ranking:
- Virestad IF - Min modersklubb i fotboll och Kvarnavallen är den idrottsplats jag kickat mest (kanske inte bäst) boll på. Lillebror är tränare, storebror spelar mittback, pappa och även mamma har i 35år gjort föreningen till något alldeles speciellt.
- Liverpool FC - Var i tidig ålder mitt favoritlag och efter besöket på Anfield i vintras är kärleken total
- Ldb Malmö - Sedan polarn Sjögren tog över som huvudtränare har jag följt resultaten noggrannt. Förra årets SM-guld firades i Paris med en whiskey. Hoppas jag får göra detsamma i höst.
- Paris SG - Att laget i Frankrike betraktas som ett köpelag skiter jag i. Bor man i Paris så håller man på Paris SG. De har dessutom ett par intressanta nyförvärv i år, så kanske det blir firande på Champs Elysée till våren.
- Kalmar FF - Har tappat i status sen Lasse slutade spela. Dock fortfarande laget i Allsvenskan som hjärtat klappar hårdast för.
- Troja Ljungby - Otaliga gånger åkte jag med pappa o storebror till Sunnerbohov för att se de vita hästarna spela. Det var ett tag sen sist men det är fortfarande hockeylaget nr1.
- AC Milan (Zlatan) - Utländska lag med svenska proffs har jag alltid följt lite extra. När vår störste stjärna dessutom lirar i AC Milan klättrar laget på min lista.
- Öster - En klubb med hatkärlek till. På 80-talet satt jag på läktarn och hejade friskt, 95-97 lirade jag själv där och fick lära mig det mesta om hur man spelar boll. Hösten 97 var kanske min tyngsta fotbollstid då jag blev petade från A-truppen. Nu är det inte många kvar från min tid i klubben, men visst skulle det vara skoj om det blev allsvenskt på Värendsvallen igen.
- Färjestad BK - Som ung pojk inhandlades halsduk o mössa, men sen dess har intresset för Elitserien svalnat. Håkan Loob kommer dock för alltid var en stor hjälte.
- Montreal Canadians - Mats Näslund fick mig att bli ett fan. Han har sedan länge lagt skridskorna på hyllan men är det något lag som jag vill ska höja Stanley Cup-bucklan är det Montreal.
Vet att det finns många fler sportidioter där ute, har ni funderat på er lista?
Ha nu en bra vecka/ kram Daniel
Tuffa tag
Under en tid har jag nu burit på en del tankar och känslor som jag inte riktigt vetat om jag skulle skriva om här på bloggen eller inte. Som ni kanske kan ana är det ju inte de mest positiva och roliga tankarna och bla därför har jag funderat på om jag ska skriva om dem eller ej. Dels är det kanske inte världens roligaste läsning och dels är det inte alltid så kul att sätta ord på dessa tankar heller. Många av er känner ju till, och förstår delvis, vad jag går igenom och jag tror inte egentligen jag har något behov av att berätta för alla, samtidigt är det något som liksom hänger över mig. Låter konstigt jag vet, men jag känner på något vis att jag liksom inte kan fortsätta att bara skriva om allt kul och underbart om jag inte får berätta lite om det tuffa också. Jag har inte planerat detta inlägg utan jag skriver bara vad som hoppar upp i huvudet, kanske blir det lite förvirrat men jag tror ändå att det blir bra (för mig i alla fall) att få det nedskrivet.
Sommaren i Sverige var som många av er vet underbar för oss. Vi fick träffa nära och kära, vara tillsammans hela vår lilla familj och ”slippa” storstaden för en tid. Det var verkligen härligt. Det var ju meningen att jag skulle få en lite lättare behandling i Sverige men nu med facit i hand vet vi ju att det inte blev så. Mina blodvärden var (väntat?) för låga och jag fick snällt bara avvakta och hoppas på att det skulle bli bättre. Här började en ganska tuff bergochdalbana för mig.
För att ”klara av” behandlingarna måste man ”ladda upp”, inte minst mentalt. Detta gjorde jag således som vanligt inför planerade omgångar i Sverige men varje gång fick jag ett ganska sent besked att det inte skulle bli av. Antiklimax. Luften går liksom ur en. Visst, det är ju jätteskönt att slippa må illa och vara helt slut men samtidigt vet jag ju att cancern finns där inne och jag vill bara attackera den! Sista försöket till behandling skulle vara den 17 augusti, dagen efter Almas födelsedag som ju i sig var en hög topp. Då blev dyket ännu djupare tyckte jag då läkarna i Sverige till slut kom fram till att det ”nog skulle kunna gå att ge mig lite behandling” även om mina värden var låga, medans min läkare i Frankrike sa nej. Jag är väldigt trygg med min läkare här och litar på att han fattar de rätta besluten men ni kan säkert förstå att man brottades med en del jobbiga tankar här med.
Sedan tidigare var nya utvärderande scans bokade till den 22 och 24 augusti. Jag minns så väl mitt första möte med min psykolog på sjukhuset, precis när jag fått diagnosen, så pratade vi om vad jag nu skulle stå inför. Hon sa att några av de allra tuffaste tiderna kommer att vara kring undersökningarna och nu efter att jag har gjort några av dessa kan jag verkligen meddela att hon har rätt. Man är så sjukt rädd och orolig. Man känner alla möjliga symtom och förbereder sig på det allra värsta. Dessa riktiga djupdykningar började jag med ungefär två veckor innan de olika undersökningarna och botten nåddes väl precis innan jag fick de definitiva beskeden av min läkare förra fredagen.
Det skulle ju visa sig att min oro för vad som finns i min kropp inte varit helt obefogad. 6 veckor utan behandling hade inneburit viss tillväxt på halsen. Detta påstår de olika läkarna dock vara väntat, men det är ju lika läskigt för det. Emellertid så är det just dessa tumörer som nu ska eliminera med hjälp av strålningen. Således tycker jag ändå att jag kan se fram emot dessa tuffa veckor som ska börja nu den 13 september.
Jag tror de flesta av er redan förstått att jag gått igenom en väldigt tuff period, men detta är alltså några av anledningarna. Just rädslan är verkligen något jag gärna skulle slippa. Tyvärr är den ju oundviklig, det handlar ju om min existens i ett liv som jag älskar, men jag hoppas att det nu ska komma en period där den tar mindre plats. Jag är ju bra på att vara positiv och fokusera på bra saker så jag hoppas så att de tankarna ska kunna ”putta bort” de jobbiga. Jag vill tillbaka i ”fightingmode” där jag liksom har energi att kriga när det behövs och njuta resten av tiden. Med hjälp av min egen styrka, min underbara familj och alla ni alla andra fantastiska människor som hjälper mig så ska det bara gå! Jag kommer aldrig att ge mig.
Jaha hörre ni, det här blev ganska jobbigt för mig att skriva, och kanske lite jobbigt för en del av er att läsa, men jag tror ändå att det var bra att det kom på pränt. Nästa inlägg kommer definitivt att fokusera på mer positiva upplevelser, igår gjorde Alma simhallspremiär här i Paris och det var ren och skär lycka för oss alla tre! Vi återkommer snart med bilder så ska ni få se för er själva.
STOR KRAM till er alla och tack för allt stöd jag får. Det betyder jättemycket.
Anna
Avslutar med en härlig bild som Mille tog i somras, vi lever ju på hoppet eller hur?!
