Kanske är det på sin plats med några reflektioner även från mig gällande förra veckan… Försöker gömma mig bakom det faktum att bloggen heter Anna och Daniel I PARIS men samtidigt vill jag ju så klart dela med mig av den genuina glädjen jag kände förra veckan…

Om vi tar det från början var det dock inte så värst mycket glädje jag kände när det började gå upp för mig att min länge efterlängtade Sverige-tur inte skulle bli av… Tack vare min fantastiska Daniel (och hans snälla chef) vet ni ju dock att det blev en bilresa genom Europa istället för ett flyg, men vad tusan gjorde det – jag skulle ju få komma till Sverige! Nu låter det ju nästan som om jag inte gillar att vara här – och det är ju verkligen helt fel – men jag hade SÅ sett fram emot att möta så många av er som betyder så mycket för mig.

Första kära återseendet var pappa – som jag längtar efter honom ibland. Jag hoppas att man aldrig blir ”för stor” för att längta efter sina föräldrar (och inte heller att vår bebis blir det!). Att prata med pappa om allt från HIFs senaste match till hur man får fart på en gammal diskmaskin (och allt där emellan!) är bland det bästa jag vet. Det var så mysigt att träffa pappa igen.

Framåt lördagseftermiddagen kom Sara och Christian till torpet. Det var så roligt att se dem igen! Vi står ju båda inför stora händelser i våra liv och jag hoppas att det kommer att föra oss ännu närmre varandra. Blivande moster fick sig en spark av Karate Kid och jag fick mig de senaste bröllopsuppdateringarna, en fantastisk middag och en ny serie att bli beroende av. Puss på dig lillasyster!

Lagom till middagen dök farmor upp. Älskade farmor. Lika snygg som vanligt och med huvudet på skaft som alltid. Tyvärr tror jag hon blev lite orolig över min ryggstatus, men jag kan meddela att jag är helt fit for fight nu igen!

På söndagen körde vi över berget till Arild. Älskade mormor och morfar hade som vanligt fixat världens bästa frukostbullar och nykokad hallonkräm till mig (ja, jag är lite bortskämd). Att sitta i köket och bara prata om allt och inget är mys! Dessvärre blev det ingen tur med Smilla på berget denna gången – men förhoppningsvis kan det bli nästa gång! Positivt med vulkanutbrottet var ju dessutom att jag fick träffa Lennart :-). Jag vet att jag sagt det hundra gånger, men en gång lovar jag att komma och hälsa på i New Port…

På kvällen kom världens bästa Mille på besök. Hur ska jag kunna beskriva vad hon betyder för mig…? Vi har nog gjort det mesta ihop! Och har vi inte upplevt det tillsammans så har vi definitivt telefonerat och analyserat över det! Även denna kväll blev det en uppdatering med tillhörande analys… :-) ”En vacker dag kommer vi att skratta åt allt det här…”

På måndagsmorgon var det dags för ett besök hos världens bästa frisör! Ja, Annika är faktiskt det! Hur förklarar man annars att trots att man bott i Holland, Tyskland, Kalmar och Frankrike ändå envisats om att ha sin frisör i Helsingborg kvar sedan 1996…?! Som vanligt klippte hon mig precis som jag ville och så fick jag mig en raceruppdatering av hennes liv.

Från en Annika till en annan. Jag vet inte om det var vårt hästintresse eller vårt blivande yrke eller bara en trevlig fest som förde oss samman i Kalmar 1998 (???) men sen dess har vi alltid lyckats hålla kontakten trots diverse avstånd! Att det dessutom numera finns en Hilda-prinsessa gör ju inte att man mindre vill besöka Allerum. Annika bjöd på mysiga timmar som fylldes av god mat, en hel del barnprat och dessutom lån av en Baby Björn-sele – den lär vi ha stor nytta av här i Paris!

På kvällen tog jag mig med hjälp av SJ till Kalmar och vem mötte mig på stationen, som så många gånger förr, om inte världens bästa Carina! Vad skulle jag ta mig till utan min Carina? Förutom att hon alltid hämtar och lämnar mig har hon även den goda smaken att alltid bjuda på nachos och oliver (fick jag på onsdagen – SÅ gott!). Hon förstår som ingen annan när livet är ALLT FÖR HEKTISKT men tycks alltid ha tid för mig ändå. Jag förstår inte vad jag gjorde innan jag träffade min darling?! Saknaden är stor i Paris men lyckan desto större när vi återses.

Några minuter efter upphämtning checkade jag in på Hotell Martinsson – Hansson. Sötaste Cina – vad jag längtat efter henne! Hon är en av de mest förståndiga människorna jag vet och hon tycks alltid ha förmåga att räta ut mina tankebanor. Vår vänskap betyder så mycket för mig! Och lilla Calle, sötast i stan. När jag tänker på honom kan jag inte sluta le J. Jag önskar så vi kunde träffas oftare men vem vet vad framtiden bär med sig…?

På tisdagen träffade jag Johan som hastigast (för att sen ses mer på onsdagen). Allvarligt talat, vi är sjukt bra på att prata…! Jag fick mig en resume av 2010 som heter duga och ser verkligen fram emot fortsättningen…! :-) Du vet att jag bara önskar dig det bästa!

På tisdagskvällen blev det ytterligare ett kärt återseende då Mia hämtade mig för transport till Casa de Nielsen i Bergkvara. Allt för lång tid hade gått sen vi sågs men vi körde en rejäl uppdatering över en superb lasagne som födelsedagsbarnet Oliver önskat. Det blev lite mindre vin än vanligt ;-) men precis lika mysigt! För en gångs skull lyckades jag vara uppe längre än Oliver (han är 12 år för er som inte vet), men det beror nog egentligen mest på att han hade skoldag på onsdagen och var tvungen att gå och lägga sig… :-S

På onsdagskvällen var det inget kärt återseende men väl en spännande ny bekantskap som gjordes… Men det är en annan historia.

På torsdagen bakade söta Cina blåbärsmuffins (hon är inte bara fantastisk duktig på att prata!) och Tina och Elise kom på besök. Vi småskrattade lite åt hur livet kan förändras – det var ju inte länge sen kärlek till franska viner och ostar förde oss samman till i en bilpool – men se var livet har tagit oss idag! Det var hur som helst helt underbart att möta en så kär vän som dessutom strålar av lycka! Gos med Elise var ju så klart en av dagens höjdpunkter!

På fredagen var det dags för ett tårfyllt avsked av ”Kalmar” – det är ju tur att man kan skylla på hormonerna! – och ett snabbstopp i Älmhult innan vi begav oss till Paris. I Älmhult fick jag möta en stor kille som nu har lärt sig krypa och som charmar ”Faster Anna” i ett nafs – det är Hilmer jag talar om så klart! En snabb kaffe med hans förtjusande mor hann vi också med – jag ser så fram emot när ni kommer på besök till oss!

Innan vi lämnade Småland tog vi ett om möjligt ännu snabbare stopp hos Krigge och Nova. Duktiga tjejen gjorde läxor så att pennan glödde och konstaterade att pappa behövde bli bättre på att rita stjärnor (det ska tydligen göras när läxan är färdig). I detta hus var den förtjusande modern inte hemma tyvärr så jag får snällt fortsätta se fram emot sommaren då vi förhoppningsvis ska kunna ses mer!

Nu styrde vi vårt rymdskepp (C4 Picasso) söderöver och efter en tur genom Danmark, en övernattning i Tyskland och sightseeing på Autobahn svängde vi av på de lite mindre vägarna. Målet var Ysselsteyn, en liten holländsk by jag bodde i under närmare ett år 1996-1997. Det var ju verkligen ett återseende som hette duga och det var ju otroligt roligt att möta Mathijs, Riet och Martin igen. Anläggningen hade som sagt gått igenom en hel del förändringar, men mycket var ju sig också likt. Inte minst log jag lite åt att man just avslutat ”macaronimiddag” – som vi alltid åt på lördagar och som de sannolikt har ätit de flesta lördagar i 14 år nu… :-)

Så, om vi backar till de första raderna… Jag tror att ni nu förstår varför jag var så ledsen när jag inte trodde jag skulle komma till Sverige…

Ovan nämnda möten betyder så otroligt mycket för mig.

Ni som jag inte lyckades korsa min väg med denna gång, ingen nämnd ingen glömd, betyder också mycket för mig och jag hoppas det inte dröjer allt för länge tills vi ses nästa gång.

Sist men inte minst måste jag ju medge att jag ser fram emot torsdagens återseende väldigt mycket… Vem kommer på besök då tänker ni… Ingen, det är Daniel som kommer hem från Italien, en fin bonus när ens älskling jobbar borta är dessa KÄRA ÅTERSEENDEN.

STOR KRAM till er alla!
Anna

Det var ett tag sen vi bloggade, men så var det oxå ett tag sen vi var i Paris. Som för många andra rubbade även askmolnen våra planer. Vår planerade hemfärd till Sverige för dryg en vecka sedan höll på att sluta som bara en plan...men en schysst chef, en strandsatt kollega i Köpenhamn och Aftonbladets chatt gjorde att vi och två "okända" svenskar kunde komma till Sverige.

Den schyssta chefen kunde undvara sin bil under helgen, min strandsatta kollega kunde ta bilen tillbaka från Köpenhamn till Paris och genom Aftonbladets askmolnschat kom vi i kontakt med två svenskar som oxå ville till Sverige. När jag o Anna plockade upp de "okända" svenskarna visade det sig att den ena var en gymnasieelev på svenska skolan....

Så började vi färden halv fem på fredags eftermiddagen med inköpt picknick och trevligt resesällskap. GPS:en visade 1260km till Kastrup. Efter lite rusningstrafik utanför Paris blev det snart lugnare och flerfiliga motorvägar tog oss snabbt genom norra Frankrike, genom Belgien till Holland och första matstoppet på McDonald i Maastricht. Betalningen gick väl sådär, Anna försökte med Visa-kort vilket var helt främmande för holländare(?) och jag insåg att min plånbok låg kvar på kontoret i Paris, mindre lyckat. Tur då att våra nya vänner hade cash med sig.

Det började mörkna men vi hade bestämt oss för att plöja vidare genom natten. Strax innan midnatt var det förarbyte och jag kunde slappna av något i passagerarsätet. Natten var dock lång och strax innan 4 kom vi till Puttgarden för en tur med båt. Vårt resesällskap som skulle till Strömstad tog kontakt med en skolklass från Göteborg och flörtade till sig en plats på deras buss. Vi sa därmed hejdå till dem och körde de sista milen själva till Kastrup för att lämna över bilen och ta tåget till Helsingborg. Tio minuter i nio var tåget framme och Göran plockade upp oss för vidare färd mot torpet i Mölle. Det var underbart att vara framme och vi tog oss en välbehövlig vila för att sen vara redo för den kommande födelsedagsmiddagen. Crille o Sara skulle stå för matlagningen och efter förra årets påskmiddagar var förväntningarna höga, iaf på Crille. O wow vilken middag det blev! Crille tillagade dubbla förrätter och en smaskig huvudrätt. Eller vad sägs om pilgrimsmusslor och färska nypotatis till förrätt och osso buco(kalvschnitzel) till huvudrätt. När sen Sara serverade sin chokladmousse var kvällen fullbordad och magen hade fått sitt för flera dar.....

       

Det blev inte helt oväntat sen uppstigning på söndagsmorgonen. Efter frukost tog vi en tur till Arild för ett besök hos Svea o Uno. Även Lennart var hemma då askan satt stopp för hans hemfärd till USA. Vi satt runt matsalsbordet, drack kaffe eller saft, åt en fralla och pratade igenom de senaste månadernas händelser. Vi sa hejdå med vetskapen om att det snart är sommar och vi är tillbaka igen. Jag åkte med Rosa till Malmö medan Anna stannade i Mölle för att träffa Mille. I Malmö var det ettårskalas för Noel. Han var som vanligt söt o go när han kröp omkring och med stöttning av sin vagn tog ett par steg. Förutom Noel var det förstås roligt att träffa Martin o Erica samt familjerna Mårtensson och Sjögren.

Istället för att flyga söderut mot Venedig blev det tåget till Älmhult(Anna åkte till Kalmar). Nåja det var väl inte så illa, jag fick chansen att träffa Hilmer o Nova med familjer, äta lunch med pappa, ta en tur till Helsingborg för att se hemmalaget vinna seriefinalen i Allsvenskan, träna två pass fotboll med VIF och snacka Bugaboo-vagnar med Martin o Malin. Så efter en arbetsvecka var det dags för att återvända till Paris. Även hemfärden fick bli med bil men upplägget något annorlunda. Vi startade visserligen färden under fredags eftermiddagen men med ett planerat övernattningsstopp. I Puttgarden svängde vi in på första hotellet och betalade visserligen ett ockerpris men natten var iaf räddad. På lördagsmorgonen tog vi sikte mot Autobahn för en färd söderut. Temperaturen steg för varje mil och när vi runt kl14 stannade i Venray för lunch stekte solen och vi njöt i den 20gradiga värmen. Mätta o nöjda styrde vi bilen mot Ysselsteyn där Anna för 14år sen jobbade och bodde hos fam van Asten. På den tiden var det grisuppfödningen som drog in pengarna medan hästarna var "hobbyverksamheten". Nu var grisarna borta och hästarna hade tagit över. Även en novis som jag var imponerad över faciliteterna och det har gett framgång då ena sonen ridit OS i Aten och den andra är dubbel holländsk mästare. Vi fick en rundvandring av Herr o Fru van Asten som stolt visade upp varenda toalett samt den 85x22m stora inomhushallen.

   

Nu var det hög tid att hitta hem och efter några timmar kunde vi skymta Paris. Det fanns dock ett par utmaningar kvar. Den femfiliga ringvägen runt Paris gick helt ok efter en relativ försiktig körning, sen kom rondellen vid Porte Maillot där filerna var borta och bilar överallt, nåväl även det går om man tar det försiktigt. Och till sist rondellen runt triumfbågen där trafikreglerna känns främmande och där jag satt med ansiktet i vindrutan likt en 16åring som kör för första gången. Puhh, ett par bilar tutade men vi klarade oss igenom med en hel bil. Hemma och lagom trötta fick vi oss snart en skön natts sömn tillsammans i våra egna sängar, underbart.

Så till sist om någon undrar hur vädret är i Paris....strålande solsken och 22grader....

/Daniel

Det var strålande sol och lite småkyligt när jag o min coach(Anna) gick med förväntansfulla steg upp mot triumfbågen. Trafiken runt rondellen bestod denna morgon av maratonlöparnas uppvärmning istället för fyrhjuliga fordon.

       

Snart pussade jag hejdå till Anna och ställde mig i fållan som var tllägnad 4tim15min löparna. "I gotta feeling" gick på repeat i högtalarna och jag var riktigt fokuserad o laddad. Kl 8.45 släppte de iväg elitlöparna och snart började även vi lite längre bak närma oss startlinjen. Bland 4.15 löparna sprang det två harar som skulle hålla ett jämnt tempo genom loppet och det var dessa jag siktade in mig på. Så tog jag steget över startlinjen och racet var igång. Det var en hel del saker att tänka på så här i början av loppet. Asfalten var täckt av kastade kläder och ponchos, det var inte läge att snubbla efter 200m och bryta loppet. Löpare fanns överallt och det gällde att hitta en kvadratmeter till sig själv som det gick att löpa på. Stora frågan var dock om tempot var hanterbart? Till de positiva tankarna fanns givetvis stämningen. Publiken hejade och spelade musik och stämningen bland löparna var uppåt.

Det var en ganska behaglig resa de första 10km där jag följde min hare och kunde njuta av väder och stämning. Så efter 11km blir haren kissignödig och springer ut i buskarna. Jaha, är det läge att följa efter eller ska jag löpa på? Jag sprang vidare även om jag 5km senare själv fick springa ut vid sidan av vägen och tömma blåsan. Det dröjde till 17-18km innan jag började känna av att jag faktiskt sprang. Temperaturen hade nu stigit och svetten började rinna. Var femte km var det vätske och matkontroll, men det var tur att jag hade med egen dricka att kunna ta mellan stationerna. Så passerade jag 21,1km och insåg att vinnaren redan var i mål, suck! Vi sprang nu utmed Seine och jag hade fått rapporter om att Anna satt o väntade på mig vid Hotel de Ville. Jag spanade och visst fick jag under ett par sekunder se ett leende med kameran beredd. Det gav extra energi!

       

Jag kände mig fortsatt fräsch och passerade en hel del löpare som verkade vara betydligt tröttare än jag. Vid 29km hade jag precis passerat Eiffeltornet och fick återigen besök av Anna vid sidan av banan, fortfarande hyggligt fräsch i benen.

   

Vi sprang nu förbi Roland Garros på vår väg in i Bois de Bologne och de sista 7-8km, och jag hade fortfarande haren nära mig. Så kom vattenhålet vid 35km där jag stannade till för att sno åt mig en flaska och en banan. När jag sen började löpa igen var det på stumma ben. Haren hade dessutom fått ett 20-tal meters försprång och det var jobbigt att ta igen. Jag gjorde mina försök men jag hade behövt Norrtugs förmåga att ta mig fram i klungan. Det var löpare överallt och bitvis var nu vägen lite väl smal för att ta sig fram. Jag såg hur haren steg för steg försvann samtidigt som jag själv kämpade med tröttare och tröttare ben. Med 2km kvar blev vägen bredare igen men benen var fullständigt slut. Den spurt som jag trodde jag kunde lägga in var nu förbytt mot sega ben och istället blev jag omsprungen av betydligt fräschare löpare. I sista kurvan stod Anna igen och nu var jag nära målet.

       

Med tunga steg passerade jag mållinjen, ÄNTLIGEN! Jag fixade det, ett maratonlopp, kan inte riktigt fatta det!? Löparna runt omkring mig verkade förvånansvärt pigga medan jag knappt kunde röra mig. Med stapplande steg gick jag hemåt för att få en kram av Anna, det var underbart att vara hemma igen. Återhämtningen bestod sen av ett varmt bad, en chokladkaka(tack Kajsa), vatten och sportradion.

   

Så slutligen lite statistik
Placering totalt: 19632
Placering män: 18560
Tid: 4tim 17min 44sek (2.08.55 efter 21.1km)
Vinnartid: 2tim 6min 41sek (Tadesse Tola, Etiopien)
18st födda 1939 eller tidigare sprang fortare än jag!?

Skönt att ligga i soffan idag, kram Daniel

PS. Grattis Göran på födelsedagen! DS

Så här mindre än 24tim till start är maratonloppet det enda som finns i skallen. Och vilka tankar är det då som snurrar runt? Jo det finns både positiva o negativa tankar:

Negativa
1. Skador - Få människor är väl så känd som jag för att alltid vara skadad och halta omkring. Så hur kommer det att kännas i kroppen under loppet? Benhinnor är mitt största orosmomen, kan de göra så j-a ont att jag tvingas bryta? Ryggen har under flera år varit sné, ska den klara 42000steg? Skav i låren efter att de har gnidit mot varann under 4tim, kan bli en ny obehaglig överraskning. Knä, lårmuskler och en gammal krigsskada i axeln kan också säga stopp.

2. Brist av erfarenhet - Hur förbereder man sig till ett maratonlopp? Har jag tränat rätt, ätit rätt, är taktiken under loppet rätt? Ingen aning då jag definitivt är ett blåbär bland maratonlöparna.

Negativa/Positiva
1. Sportdryck - Av sportdryck kan jag få extra energi och bli mentalt starkare eller kollapsar magen och jag får magknip eller blir akut skitnödig.

2. Formen - Har aldrig varit så bra löptränad som nu, men är formen tillräckligt bra för att klara ett maratonlopp?

Positiva
1. Bäbisen - Vi var på ultraljud igår och bilden av vårt blivande barn kommer ge mig energi till att springa 6mil om det skulle behövas

2. Anna - Visserligen var det du som gav mig ETT MARATONLOPP i födelsedagspresent. Men jag älskar dig ändå och bara din närvaro i Paris kommer lyfta mig fram på gatorna.

3. Familj o vänner - Alla fantastiska minnen vi har tillsammans kommer att byta ut min trötthet mot ett leende. Ni kommer utan att veta om det göra "resan" till ngt mer behagligare än att bara tänka på mjölksyra, utmattning o smärta.

4. Musik - En och annan låt kommer att spelas i örat under loppet. Kanske kommer jag småsjunga lite för mig själv och en del steg kanske känns som disco moves på "Franskan" i Halmstad. Och Hilmer, definitivt kommer "Lilla kärleken" ge mig positiv energi.

5. Haren - Jodå, även om jag springer i 4h15min gruppen kommer jag få hjälp av en hare. Han/Hon ska springa med en grå flagga och hålla ett jämnt tempo. Man kan säga att det blir lite som en guidad tur runt Paris gator.

6. Stämningen - Visst blir det en folkfest i hela stan. Nu kanske inte så många kommer att skrika "Heja Daniel" men att springa inför publik bör ge mig en liten kick.

7. Viljan - Jag som är van vid att emellanåt glidtackla, vinna en nickduell, göra mål, vinna matcher har under ett år inte fått göra detta. All den vinnarvilja som jag nu samlat på mig ska ut imorgon, det kommer att bära mig långt.

8. Målet - Känslan att springa över mållinjen på vägen upp mot triumfbågen måste jag få uppleva. Jag ser SÅÅÅÅ MYCKET fram emot detta ögonblick.

Kl 8.45 går starten för etioper och kenyaner, jag får nog starta 15-20min senare. 4tim och 15min är mitt mål, men tar jag mig igenom utan några längre sträckor av gång skiter jag fullständigt i tiden. Jag kommer vara grymt stolt över mig själv.

Dax att ladda det sista/Daniel

Måndagskväll i Paris och vi har fått uppleva en fantastisk påskhelg med underbara vänner. Anders o Maria anlände från Mölnlycke i torsdagskväll och trots vissa språksvårigheter(Etoile uttalas inte "Italy") verkade resan ha gått bra. Runt middagsbordet blev det en hel del catch-up då det var alldeles för länge sen vi hade setts.

Eftersom långfredagen inte är en ledig dag i Paris fick undertecknad logga på datorn på morgonkvisten, liggandes i sängen, och svara på ett gäng mejl. Nåja det var inte så ansträngande och strax efter frukost tog även jag helg. Vi siktade snart in oss på moderna muséet Pompidou för att fylla vår kulturella själ med nyskapad konst. Denna märkliga byggnad som vi under lång tid har velat besöka och nu äntligen var det dags. Så var har då ett modernt museum att bjuda på? Det som gav oss mest intryck var definitivt alla nakna kroppar som hade målats. Och det var inte alltid de vackraste nakna kroppar som avmålats. Tyvärr var det inte jag som höll i kameran så är ni intresserade av detta kan jag rekommendera ett besök på George Pompidou. Nedan ett par bilder på utsikten, mer rumsrena alster samt två helt okända konstnärer.

   
    

Trötta efter alla intryck var det läge för lunch. Då vädret inte direkt var gjort för långa promenader tog vi första bästa restaurang. Pizza var valet för Anna, Maria o Anders medan jag festade till det med en trerätters inkluderat en Martini som aptitretare. Maten kom in men när drycken uteblev var det dags för nästa lilla språkförbristning. En beställning på "dos" öl, hade lätt kunnat slutat med tolv öl på bordet istället för tänkta två. Nåja situationen ordnade upp sig o vi fick oss ett gott skratt. Mätta o belåtna strosade vi runt i Maraiskvarteren för att hitta den efterlängtade solen i vackra Place de Vosqes. Anders visade sig vara lite piggare än oss andra och roade sig med att hoppa hage...

     

Väl hemma blev det fransk löksoppa, bebissnack och planering av nästa dag. Anders hade kli i byxan och vaknade först av alla. Det var ju påskafton och enligt den Blomqvistiska traditionen har påskharen gömt påskägg under natten. Jag, Anna och Maria fick alltså börja dagen med att leta påskägg i lägenheten och efter att ha vänt lägenheten uppochned hittades till slut äggen. Vi tog oss ner mot "öarna" för att strosa bland de mysiga gatorna och shoppade plåtburkar o luktpåsar(?). Vädret visade inte heller idag sin bästa sida så vi koncentrerade oss på föda istället. En råbiff las det upp på min tallrik, men jag var inte direkt imponerad av denna franska delikatess. Inte heller de andras Croque Monsieur var toppklass så efter restaurangbesöket blev det snabbt ett stopp hos crepe-mannen. Socker på min, grädde till Anna och ett par hekto Nutella till Anders o Maria, det var smaskens!

Mat var också kvällens höjdpunkt, det skulle nämligen lagas påskmiddag. Ägg, sill, köttbullar, prinskorv, potatis, lax stod på bordet och det var ljuvligt att sätta tänderna i dessa svenska delikatesser. Kvällen avslutades senare med sällskapsspel, tyvärr var det bankmannen som visade sig ha den skarpaste hjärnan denna kväll.



Så blev det söndags och dags för en liten löptur (nästa söndag smäller det). Anders var tapper och trots blåsor under fötterna fullföljde han med spänstiga steg. Dagens mål var annars Hotel Invalides. Det var dock nära att vi fastnade i Grand Palais där det visade sig vara hästhoppning. Det var "tyvärr" fullsatt annars hade nog två hästtokiga tjejer gärna tagit plats på läktaren. I Hotel Invalides koncentrerade vi oss på utställningen om 1:a o 2:a världskriget samt Napoleons kista. Utställningen om världskrigen var riktigt intressant, med bilder, filmer och montrar med vapen och rustningar. Napoleons kista var däremot inte mer än just en kista.

       

Visst var det dags för mat igen och vi hittade en "fransk" restaurang med uteservering o god mat. När även solen tittade fram satt vi kvar ytterligare lite till och sipprade på en kaffe.



Under söndagskvällen begav sig mästerfotograferna ut för att föreviga Paris. Ett par fotografier fick beröm när vi en timme senare återvände hem. Andra blev mindre bra.



Med en sån här helg bakom sig känns det inte det minsta tungt att det är jobb imorgon.

Puss o kram/Daniel