För er som undrar är vi nu tillbaka i Sverige efter en kort tur till Paris förra veckan. Vi besparade Alma resan till Paris, hon fick istället spendera mer tid med sin favoritmormor på Gotland.

Medan Alma busade med mormor fick jag o Anna två kvällar tillsammans i Paris. Det var välbehövligt. Första kvällen satt vi i soffan och fixade med en julklapp till våra nära o kära. Nästa kväll var ämnad för en date med Chris Martin och COLDPLAY. Vi bokade biljetterna för ett par månader sen och har sedan dess längtat till denna kväll. Vi såg Coldplay i Stockholm för drygt två år sen och var då imponerade av Chris Martins energi på scenen så förväntningarna var höga. Vi passerade entrén till Bercy Arena där vi fick ett färgglatt armband, tog plats på läktaren och kunde se hur folket strömmade in. Just som vi trodde att konserten skulle börja klev ett förband upp på scenen och därefter en paus på 30min. Jag liksom många andra köpte lite snacks, men insåg tyvärr snart att popcorn är söta och inte salta i Frankrike, det smakar inget vidare. Tillbaka på läktaren började vi leka med vårt armband då vi såg att det började lysa från olika håll. Lite bittra var vi att våra armband inte verkade fungera, men snart sprakade konserten igång och det fanns inget tvivel om att alla armband i arenan fungerade. Vilken entré de gjorde, Mylo Xyloto spelades och läktaren lyste upp i olika färger av tusentals färgglada armband

Konserten fortsatte i ett högt tempo och Chris Martin visade sin musikalitet genom att briljera såväl med guran som med sitt piano. Dessutom sprang han omkring på scenen, hoppade, sprattlade på golvet och kastade konfetti. Att sen varje låt de spelar håller riktigt hög klass gör det att konserten är väl värd sina +++++. Musiken är som gjord för att spelas på en arena och konserten höjdpunkter var enligt mig "Us against the world", "Viva la vida" och avslutande "Every teardrop is a waterfall". Jag längtar redan till nästa gång vi ska gå på konsert, det finns flertalet artister som kan bjuda på en bra show även om jag just nu placerar Cldplay på förstaplatsen.

Anna åkte till Gotland på torsdagen och jag tog tillfället i akt och gick på julfest med arbetskollegorna. Efter en trevlig middag gick vi vidare till Café d'Oz för att ta ett par danssteg till pulserande musik. Blott andra gången under vår tid i Paris som jag är ute på nattklubb.

På lördagsmorgonen tog även jag planet mot Sverige och snart stod jag på Stortorget i Malmö där jag fick träffa Martin, Erica o Noel. Vi hade ett par klappar att köpa, jag provade ett par jackor, Noel käkade burgare, vi andra åt japanskt och nu hade även Stoffe anslutit till sällskapet. Det blev ett relativt kort besök men förhoppningsvis får jag träffa dem alla snart igen. Jag tog tåget till Helsingborg där jag o Göran skulle gå ut o äta finmiddag. I våras slog vi vad om 100kr per poäng mellan Kalmar FF och Helsingborg. Det är väl inte så svårt att räkna ut vem som fick betala notan. Maten smakade utsökt och jag o Göran hann diskutera en och annan sporthändelse under kvällen. Under söndagen hämtade jag bilen hos Peggy i Höganäs och lämnade över 65sidor blogg till henne. Tror hon plöjde igenom samtliga sidor under kvällen och säkert idag och imorgon också. Jag körde därefter en sväng till Väla för att fixa de sista julklapparna och samtidigt hittade jag en Filippa K-jacka som jag inte kunde motstå. Med underhållning i form av sportradion drog jag norrut mot de småländska skogarna. Hemma hos mamma o pappa kommer jag att stanna fram till juldagen och på onsdag får jag även sällskap av min älskade familj. Anna kämpar fortfarande med att få i sig mat men hon är fantastisk som hela tiden testar för att om möjlig få i sig en biff, en pannkaka eller en yoghurt fast smärtan i halsen är plågsam och klökningarna kommer. Ååååhhh vad jag längtar till Anna kan slippa smärta, illamående, mediciner och istället kan få tillbaka friheten som hon är värd. Det är vad jag önskar mig i julklapp.

Kram kram Daniel

Nej jag måste nog ändå försöka få till en liten sammanfattning.

Vad jag ville berätta för er är att den här veckan har familjen Kenne-Åström delat sig. Det är väl i och för sig inte helt ovanligt, men formationen är lite mer ovanlig… Efter att jag trots ENORM LYCKA över att Daniel var här i helgen haft en riktig bottennotering vad gäller mitt mående fattade Daniel beslutet att jag behöver mer vila. Således tog han med sig Alma till Älmhult för en vecka där han blandar jobb med lite ledig tid.

Återhämtningen har ju tyvärr inte gått så fort som vi hoppats på och det stora problemet är att jag i princip inte får i mig någon annat mat är flytande föda. Det är som om min kropp har ställt in sig på att det är onormalt att äta. Det är en helt sjuk känsla och jag vill inget hellre än att få njuta av lite mat och den energin som den ger! Smärtan är ju delvis ett problem, men den kan jag delvis hantera men det faktum att munnen är torr, maten knappt smakar något och att det känns så konstigt att äta, det har blivit ett riktigt spöke. Således är det nu fullt krig mellan mig och matspöket denna veckan. Det var direkt nödvändigt att få en liten paus från min lilla älskling för att kunna klara av detta, därav rubriken nödvändig längtan.

Jag fick dock en härlig rapport från farmor Ingrid igår där hon berättade om en överlycklig liten tjej som varit ute i timmar och gjort snögubbe och snölykta och dessutom hälsat på både hos hönsen och kossorna. Med tanke på att hon läser sina djurböcker gärna 15 gånger om dagen så tror jag att hon befann sig i paradiset igår! Det värmde i alla fall mitt mammahjärta att höra om det…

Jag hade skrivit några väl valda till er i förra inlägget men nu känns det inte riktigt som jag får till det igen. Det jag ville säga var i alla fall något om att jag är jätteglad för ert stöd men samtidigt ledsen att jag inte orkar följa upp era många hälsningar till mig. Men låt oss hoppas hoppas hoppas att tid och framför allt energi snart kommer åter och oj vad jag ska skicka meddelanden, skriva på bloggar, smsa, ringa och umgås med er!!! Håll ut, jag måste bara kriga lite till, sen är jag tillbaka.

Det enda som inte försvann i förra inlägget var dessa två bilderna på Alma. Det tolkar jag som ett tecken att det när mycket viktigt att ni nu får se vad som kan hända på ett år…  Från världens sötaste bebis till världens sötaste lilla tjej.;-) Ja, det tycker vi som är part i målet i alla fall.

Ha det så bra allihopa. V hörs och ses!

KRAM, Anna