- få en kram av Alma när jag kommer in genom ytterdörren
- få en puss av Anna när jag kommer hem från jobbet
- komma hem till en lägenhet med tända ljus
- gå på lördagspromenad med Anna o Alma
- se Alma göra "arga leken" och sen skratta åt sig själv
- äta lunch tillsammans med familjen på en parisisk restaurang
- se Anna busa med Alma
- se Alma dansa
- se Alma åka rutschkana
- höra Alma säga tetete (betyder tvätta händerna om ni inte fattade)
- sova sked med Anna
- sova sked med Alma
- veta att vi har vänner som erbjuder sig att passa Alma, tack Kristin
- se Anna äta 6st sushi-bitar
- planera för ett kommande husköp
- bjuda kompisar på middag
- vinna i backgammon efter att ha avslutat med en dubbel-fyra
- vinna en rafflande dubbel mot sina arbetskollegor i pingis
- planera och se fram emot en helg i London med bästa polaren
- se Liverpool skicka ut Manchester U ur FA-cupen

Detta är något av det jag upplevt de senaste dagarna och som ger energi och styrka.

Anna har bestämt sig för att skjuta på sin första behandling en vecka för att kunna återhämta sig lite till. Det tror jag hon behöver men sen är jag säker på att hon är redo att ta nästa fight. Det krävs mod, styrka, envishet och fighting spirit för att kunna bekämpa cancern, Anna besitter alla dessa egenskaper.

Ikväll kommer Göran hit och det känns bra att veta att Anna får sällskap under dagarna och att jag kan snacka lite sport med honom på kvällarna.

Ha det bra i vintervädret, kanske faller det en snöflinga även i Paris under veckan.

Kram Daniel

PS. Grattis mamma på födelsedagen

Torsdagens besök hos Dr Lang gav oss inga negativa överraskningar utan istället är förhoppningarna att tumörerna i ansikte o hals ska försvinna helt. Det känns givetvis bra att strålningsbehandlingen har gett önskad effekt och nu siktar vi in oss på att attackera skelettet. Planerna är nu att Anna ska starta med en ny omgång av cellgifter med start redan den 31jan. Cellgiftet ska vara av en något lindrigare form och hon behöver bara stanna på sjukhuset under ett par timmar innan hon kan bege sig hemåt igen. Frekvenserna på behandlingarna är en behandling första och andra veckan, ledig tredje veckan och sen kommer detta upprepas tills 10-12 behandlingar är gjorda.

Även om sjukdomen går åt rätt håll känns det som om energin hos oss sjunker. Tiden utan ett "normalt" liv är otroligt jobbig. Anna kämpar varje dag med att få i sig tillräckligt med mat och har de senaste dagarna även kämpat mot illamående och extrem trötthet. För min del är det jobbigt att se Anna utan den energi som jag är van att se henne. Jag saknar hennes sällskap vid matbordet, jag saknar att ta en promenad med henne och Alma och jag tycker det är så orättvist att hon inte får vara den fantastiska mamma som jag vet att hon är.

Anna kämpar och kämpar och jag hoppas hon snart får tillbaka aptiten och blir av med smärtan i halsen. Att kunna äta är inte bara viktigt för att få i sig energi utan är även en social grej. Mycket kretsar kring matbordet och det är viktigt för Anna att kunna se fram emot och njuta av en god middag tillsammans med goda vänner.

Just att se fram emot saker är viktigt. Jag hoppas kunna åka till London om två veckor. Jag och Sjögren ska besöka Arsenals träningsanläggning och se på Arsenal-Blackburn. Att jag är Liverpool-fan och Martin United-fan spelar mindre roll. Sen har vi även på allvar börjat processen att ta över Peggys hus i Höganäs. Idag var en byggmästare på plats för att skapa sig en uppfattning om huset. Det känns spännande!

Alma är som vanligt vårt stora glädjeämne. Nu har hon lärt sig att åka rutschkana helt själv.

Kram på er alla, ert stöd är viktigt.
Daniel

Jag sitter just nu i väntrummet på sjukhuset efter att ha gjort ytterligare en scan. Idag är det vissa delar av skelettet som granskas. Var precis inne hos läkaren som gjorde undersökningen och hon hade gjort en snabb jämförelse med de gamla bilderna "and it seems to be better".
Dr Lang gör den fullständiga jämförelsen men idag tror jag ändå att jag ska ta och glädjas åt det om än ganska vaga uttalandet!

KRAM till er!

Och så får de bli två bilder från igår när lilla hjärtat klädde på sig själv innan vi gick till sångstunden. Sötast i världen tycker ju jag förstås.

Tyvärr måste vi igen konstatera att det varit lite dålig uppdatering på bloggen på sistone, men tyvärr har krafterna inte funnits riktigt.

Vi kan dock börja med att konstatera att det är riktigt härligt att vara hemma igen! Inte minst ser jag på Alma hur bra hon mår av att vara hemma bland "de vanliga rutinerna", med allt ifrån att träffa mamma och pappa varje dag, sova i sin säng, leka med sina leksaker men också att träffa Sofia, hennes barnflicka som hon tycker så mycket om.

Många av er vet att jag gjorde en betydelsefull scan förra onsdagen. Väntan på resultatet är en pärs utöver det vanliga men idag fick vi i alla fall reda på lite grand.

Jag var på sjukhuset idag och fick stärkande dropp för skelettet som jag får ungefär var 5e vecka, och då kom en läkare och sa till mig att Lang (min chefsläkare) ville träffa mig och att jag skulle uppsöka honom efter behandlingen. Jag anade ju att det var besked från scanen så jag blev ganska rejält skakis. Ringde till Daniel och han kom och mötte mig.

Lang levererade sen som han sa "bra men inte helt perfekta resultat". Det viktigaste - det har INTE spridit sig till några andra organ. Det känns som en stor stor lättnad. Det har verkligen varit min stora rädsla att det skulle börja växa någon annanstans. Det som är mindre bra är att några av tumörerna i skelettet har lite högre aktivitet nu. Detta säger han är delvis väntat för att jag inte har fått cellgift på länge. Han ser också ngt vid näsan som han inte vet är rester eller ngt nytt, men det ska han undersöka. Jag ska imorgon em göra 2 magnetröntgen för skelettet och på lördag scan på näsan och halsen och nästa torsdag ska vi träffa Lang igen för beslut om fortsättning. Han sa idag att det kan komma att handla om "snällare cellgift" (han vill inte köra för hårt med mig nu), lokal strålning på vissa delar av skelettet eller någon annan lokal behandling. Han skulle avvakta bilderna och sen konsultera kollegor. När jag pratar om min oro säger han att jag måste försöka att inte oroa mig, han säger att han har det under kontroll och att han kan behandla på många vis. Han känns som vanligt genuint engagerad. Jag tror verkligen att jag har en bra läkare, men när det handlar om ens existens så är det ju bara hur läskigt som helst. Han avslutade dock med att säga "Anna, detta ska bli ett gott nytt år". Åh vad jag hoppas att han har rätt. (delar av texten är kopierad, sorry men jag orkade inte skriva en gång till...)

Nu vet ni i alla fall hur det står till med de mindre roliga sakerna här i Paris. Nästa gång kanske vi berättar om något mer festligt vi har haft för oss. Tills dess får ni ha det så bra, det försöker vi med i alla fall.

STOR KRAM, Anna

Det hoppas vi att de det blir, för om vi tittar tillbaka på 2011 så kan vi konstatera att det innehöll alltför mycket tråkigheter. Det har sedan början av februari varit en tuff strid mot cancern framför allt för Anna men också för oss andra som älskar henne. Men 2011 har också bestått av ljusglimtar och det är vår älskade Alma som stått för det mesta. Att få följa hennes utveckling under året är oslagbart och när jag sitter här o tittar på kort från när hon är 3veckor inser jag vilken utveckling hon haft. Och alla föräldrar jag pratat med säger att det blir bara roligare och roligare att se sina barn växa upp.

Nu en liten resumé över vad vi hittat på under jul- och nyårshelgen. Danföredan firades traditionsenligt hemma hos farmor och farfar (alla släktingar är benämnda med förhållandet till Alma) med provsmakning av julskinkan, bingolotto och rimstuga




På julaftonens morgon var det dags för Almas första paket från tomten


Och efter ett besök i kyrkan för att bevittna Sveriges finaste julspel ( till skillnad från Virestads gran som blev utsedd till Sveriges fulaste) var det dags för dopp i grytan vilket både Alma och kusin Hilmer gillade.


Med magen full av mat var det dags för julens träningspass. Ett ganska oväntat sådant. En dotter och ett brorsbarn som bad om att få åka pulka, samtidigt som det inte låg en enda snöflinga på gräsmattan. Det var bara att springa och dra.
 

Snart visades Kalle Anka på TVn och vi satt i soffan som vanligt och åt julgodis. Därefter julaftonsfika med gorån och så ryktades det om att tomten var på väg.


Och visst var han det, i år iklädd kjol...men det var troligtvis pga av den läskiga masken som Alma skakade av rädsla när tomten kom. Det blev bättre när tomten gick och Alma fick frossa i julklapparna.
 

Julafton gick mot sitt slut och juldagsfirandet hölls hos gammelmormor Svea i Arild. Mostrar och mormor var också på plats och Alma sken upp som en sol när hon fick syn på sina favoriter. Vi blev givetvis bjudna på både mat och gröt och efter en härlig promenad i Arild blev det julklappsutdelning (till Almas lycka utan tomte). Återigen en drös paket till Alma men även mamma o pappa hade tydligen varit snälla. Vi sa hejdå till en del av släkten och tog sikte mot Helsingborg och morfar. Det fanns ju fortfarande julklappar att öppna och för Alma kanske den allra bästa, en dansande Lala (den gula figuren i favoritserien Teletubbies). Genom att likt Teletubbisarna krama sin nya vän visade Alma sin glädje över presenten.

Mellandagarna blandades av jobb, herrmiddag i Älmhult, besök av Anders, Maria och Oskar samt en tur till gammelfarmor Peggy tillsammans med farmor och farfar. Och så var det helt plötsligt dags för nyårsafton. Vi bestämde oss för att i lugn o ro stanna i Helsingborg för att fira in det nya året. Musselsoppa, Ryggbiff med hasselbackspotatis och farmors ostkaka stod på menyn och Alma ville gärna hjälpa till med förberedelserna.

Underhållningen bestod inte helt oväntat av nyårsraketer, i otaliga mängder. Det startade redan innan klockan tio och höll på en bit in på det nya året. Danskar liksom svenskar sparade inte på krutet utan himlen sprakade ständigt i glittrande färger.

Nu har det nya året börjat och vi ser fram emot att imorgon åka söderut till Paris. Det var längesen som hela familjen var samlad där och det ska bli skönt att komma in i någorlunda vanliga rutiner igen. Vi har fortsatt tuffa veckor framför oss men vi ska fixa det och ta sikte mot nya mål. Anna är en kämpe och jag och Alma gör vårt bästa för att ge henne styrka. Ni därute är också viktiga för oss och vi är tacksamma för att ni finns.

Kramar Daniel