Phu. Nu har kriget verkligen börjat mina vänner. Veckan som passerat har minst sagt varit tuff... Fick cellgift uppkopplat i torsdags och började givetvis räkna timmarna till måndag morgon när det skulle av. Det skulle dock visa sig att enligt lagen om alltings jävlighet så skulle det även bli lite strul med detta (jag vet jag är lite bitter men jag har lite rätt att vara det ibland... ;-)). Sköterskan som kopplade på missade visst att öppna en klämma (%&¤%##!!!) så slängen var blockerad i 28 h innan en annan kom på detta... Några extra timmar hit eller dit kanske inte kan tyckas så jobbigt men för mig är det DÖDEN! Men vad skulle vi göra, det var bara att bita ihop.

Nu har jag i alla fall blivit av med det och förhoppningsvis ska jag må lite bättre varje dag. "Tillfrisknandet" motarbetas dock av strålningens otrevliga biverkningar... Har nu fått de förväntade blåsorna/såren i munnen och har rejält ont i halsen. Detta medför att det är väldigt svårt att äta och maten är ju vanligtvis min bästa medicin för att krya på mig! Inte så roligt. Men jag gör ändå vad jag kan för att försöka stå ut och se målet. Nu har jag i alla fall fått 10 doser och har snart gjort en tredjedel. Det gäller att ha delmål.

Ett annat trevligt delmål som vi hoppas att vi ska kunna nå är ju att få åka till Sverige på fredag för att vara med på Anders och Marias bröllop. Jag fattar det slutgiltliga beslutet på torsdag men känner att det vore så härligt att få komma till Sverige, att få ett miljöombyte och att träffa våra kära vänner. Håll tummarna för att det ska gå i lås!

Mamma/mormor har ju varit här en vecka nu och supportat och det är jätteskönt. Alma tycker också att det är toppen och njuter av mormors sällskap och att lära sig massa nya saker. Numera tar man i hand och säger "tack tack", man pekar glatt på mormors näsa på beställning och man kryper in i mormors famn när teletubbisarna säger "Jättekjam". Gulligast i världen är vår lilla älskling.

Annars har pappa varit väldigt populär på sistone också. När Daniel försöker smyga upp på morgonen så tar det inte lång stund förrän någon liten sitter i sängen och ropar "Bapa". Då vill man följa med in i badrummet och kolla så att duschen går rätt till, sen vill man sitta i knät i köket och kanske smaka lite yoggi och ska pappa gå någonstans, ja då följer man efter! Jag tror att Daniel har det lite jobbigt att gå till jobbet vissa mornar...

Som ni förstår är Alma vår älskade lilla solstråle mitt uppe i allt jobbigt och det är ju verkligen något att vara glad och tacksam för. Här bjussar jag på en gammal bild (från i julas) men den är så glad och härlig och det tror jag behövs idag.


Min underbara familj

TACK igen till er alla där borta som tänker på oss och kommer med hälsningar och hejarop. Tyvärr finns inte alltid orken att svara men det betyder inte att jag inte är jätteglad när ni hör av er.

STOR KRAM,
Anna